Jag har knappt två veckor kvar av mitt ovanligt långa sommarlov. Det känns bra. Både för att det är skönt att vara ledig, och för att jag i princip känner mig helt redo att börja jobba igen, ingen oj-nej-snart-börjar-jobbet-panik. Tidigare, under de år jag har varit universitetslärare, har jag varit ledig sex eller sju veckor på sommaren, i år blir det åtta. Det är länge. De flesta har ”bara” fyra veckor sommarsemester. Och under 18 somrar i rad hade jag ingen betald sommarsemester alls. Så jag har provat på åtskilliga varianter.
Hursomhelst har jag, som universitetslärare, börjat jobba igen efter sommaren den första augusti eller närmast följande måndag, och i år sparar jag mig ända till den 12.8. Det innebär att jag är ledig under Konstens natt-veckan, det har jag inte varit tidigare. Konstens natt i Vasa infaller i år den 8.8. Jag har inte deltagit regelbundet i någon sambakurs under det gångna läsåret, men kommer ändå att göra ett gästspel och dansa med i sambatåget kl 20.30 med start från Vasa stadshus, om jag är rätt underrättad. Troligen blir det sista gången för mig. Allt har sin tid, och det har varit en trevlig hobby. Men, det känns som att jag borde satsa mera om jag ska fortsätta, och det har jag inte lust med. Det finns så mycket som intresserar mig och så lite ork, så nu får det vara dags för annat. Dessutom har jag ju mina fysiska begränsningar, min skadade fot som inte kommer att bli bra och inte riktigt uppskattar dansandet lika mycket som resten av kroppen gör.
Under ledigheten har jag ju som bekant strävat till att göra så lite som möjligt, och det har funkat utmärkt. Jag har läst en massa, både pappersböcker och ljudböcker. I många kriminalromaner (för det är i huvudsak såna jag vill läsa) står det en hel del om vad huvudpersonerna äter. Och man kan bli så sugen på något liknande. Häromdagen läste jag att kommissarie Erik Winter gick in på ett café och beställde två källarfranska med ost och en cappucino (tror jag, det var inte kaffet jag blev sugen på utan på ostfrallorna). Om det är någon som till äventyrs inte vet vad källarfranska är så kan man väl i korthet säga att det är kalljäst franskbröd som är segt, onyttigt och väldigt gott. När jag var till butiken igår tänkte jag fortfarande på Winters källarfranska, och köpte ett liknande vitt bröd, bakat i ett av de lokala bagerierna. Och visst är det också gott!
Jag har tur, eller vad man nu ska säga, som gillar en hel del nyttiga saker, som rågbröd och grönsaker. Och havregrynsgröt och kvarg och grynost och… ja, allt möjligt. Så trots att jag tycker väldigt mycket om (svenskt) vitt bröd som är frasigt utanpå och luftigt inuti, är det inget jag äter särskilt ofta. Men ibland vill man ju unna sig också det som inte är så nyttigt, och den som inte har problem med vare sig vikt, blodtryck eller blodsocker kan förvisso kosta på sig lite onyttigheter ibland.
En sak som de där kriminalarna i böckerna gör förstår jag mig i alla fall inte på. Ibland när de går på restaurang beställer de pyttipanna. Steika päärona? Något av det mest vardagliga jag kan tänka mig, och inte det jag skulle välja om jag gick på Café Opera eller liknande… Fast kanske det finns extra god pyttipanna där?
Nåja, det är väl bra att man inte blir inspirerad av allt som böckernas hjältar har för sig…
Vad har hänt med din fot? Pyttipanna är en av de få kötträtter, som jag ibland ätit sen jag i stort sett slutade med animalisk föda för 30 år sen.
Rune, jag lär ha en medfödd felställning på foten, en rätt vanlig sådan, som i takt med ökad ålder och visdom och mycket motion kan ställa till med besvär. Den har gett upphov till Mortons syndrom, ett smärttillstånd i främre delen av foten orsakat av att en tåled ”ramlat ned”. Skoinläggen lindrar smärtan och gör så att det onda stället belastas mindre. Jag kan inte längre ha högklackat, det är trist, men det är en överkomlig brist… och så sätter foten gränser för vad jag kan göra i motionsväg. Det kommer alltså inte att bli bra, men det är bra att det finns lindring.
Det finns en jättegod pyttipannavariant som heter Pytt Bellman som är värd att prova. Visserligen inte så hälsosam, med grädde:
http://www.recept.nu/johan_jureskog/varmratter/kott/pytt_bellman/
Det verkar vara ett intressant recept, Kicki! Det är alltså inte så att jag skulle ogilla pyttipanna, det är bara det att jag tycker att sån restmat kan man äta hemma, jag skulle inte välja att beställa det på restaurang. Men jag äter nog pyttipanna ibland i lunchrestaurangen på jobbet, det är liksom lite annat.
När jag som ung sommarjobbade på långvården i Stockholm,åt vi ostfrallor nästan varje kaffepaus. De är extragoda med kaffe. Nu är det länge sen jag ätit ostfralla,jag hör också till dem som gärna äter råg- och knäckebröd.
Måsa-mållon, jag har också sommarjobbat på långvården i Stockholm, sommaren 1981. Men jag minns inte om vi åt många ostfrallor, fast det kan jag mycket väl tänka mig att vi gjorde 🙂 Jag minns i alla fall att det var den sommaren jag slutade lägga socker i kaffet.