Det här med att köpa present till någon är nog så invecklat. Ska det vara något som personen har nytta av? Något personligt, eller mera allmänt? Och vad får man göra med sina presenter? Får man t.ex. föra presenter till loppis eller slänga bort dem när det gått en tid? Måste man använda presenter (t.ex. kläder) fastän man inte skulle vara särskilt förtjust i dem? Glad ska man i alla fall vara, om man får presenter. Man verkar otacksam och ovänlig om man inte blir glad. Oavsett vad man tycker. Så har jag förstått saken.
– Det är tanken som räknas, brukar man ofta säga. Jag hörde nyligen att det är ”fel”, det är gärningarna som räknas, inte tanken. Om jag förstår saken rätt, menade den som sa att gärningarna räknas att det inte räcker med att tänka snälla saker om man inte också gör något. Hm. Jag har inte förstått ”det är tanken som räknas” på så sätt att det skulle räcka med att tänka snällt. Jag har förstått det så, att det viktiga är att personen har velat något gott. Om personen har köpt en present, har hen alltså haft en god avsikt. Att den goda avsikten s.a.s. kan slå fel, gör inte presenten mindre värdefull. Och i så fall blir det samma sak, om man säger att det är gärningarna som räknas.
På sätt och vis skulle det vara enklast om man aldrig köpte presenter. Om alla bara behöll sina pengar och köpte sånt som de skulle vilja ha åt sig själva. Men det skulle vara åtskilligt tråkigare också, eller hur?
Jag håller med om att presenter kan bädda för konflikter eller utgöra en mina om man inte är försiktig. Men det är väl därför de är så spännande. Både tankar och gärningar är viktigaste på sitt sätt. Det allra viktigaste enligt mig är att tanken och gärningen är samstämmig och äkta/ärlig eller hur man nu ska definiera det. I klartext vill jag själv inte ha någon present om givaren inte vill ge eller känner att den måste ge. Må sen presenten vara hur den vill. Ska jag absolut ha något speciellt köper jag det själv. Presenter ska vara överraskningar, en guldkant, en bonus i vardagen, något som jag inte skulle unna mig själv eller inte skulle kommit på själv att jag behöver.
Ja, det är svårt med presenter. Ju mer man funderar på saken, desto krångligare blir det. På något sätt tycker jag ändå som Kicki, att det är tanken som räknas. Att man vill den andra väl, och vill visa uppskattning. Bäst att inte tänka så mycket, utan handla i stället 🙂
Det är svårt med presenter. Är presenten för simpel eller kanske för extravagant? Passar den mottagaren eller är jag helt fel ute? Till och med åt den egna familjen är det svårt att hitta rätt ibland.
Jag tycker nog ändå att tanken räknas. Minns med värme när min son kom med sin första julklapp till mig. Det var ett stort blockljus, som han inhandlat med de små medel han hade.
Kan det vara så att presenter är starkt kopplade till givaren? Kan man tycka om presenten Oman inte tycker om givaren? Isåfall har ju julgubben en viktig uppgift. Sen är det också skillnad på presenter, gåvor och mutor och lån. Oj, det här skulle finnas utrymme att göra en hel avhandling på…