Jag har sett att det är flera av mina facebookvänner som periodvis vill hålla paus från sociala medier. All respekt till dem, då de följer sina känslor och gör det som de mår bra av.
Det som har gjort mig lite fundersam i sammanhanget är varför man vill hålla paus från sociala medier. Vissa av orsakerna känns nämligen väldigt främmande för mig. Och det är helt ok – man behöver inte identifiera sig med allt och med alla typer av känslor. Man har nog med att hantera sina egna känslor, höll jag på att säga. Låt mig ge några exempel på orsaker som känns väldigt främmande för mig:
- Den största och första Obegripliga Orsaken. Man vill hålla paus från sociala medier för att man blir stressad av att se andras vackra bilder av trädgårdar, hem, parförhållanden och lyckliga familjer osv. Jag har säkert skrivit om det här tidigare också, men jag vill gärna skriva om det igen, därför att det känns så otroligt udda. Vad är det för märklig missunnsamhet? Får inte andra människor ha det bra? Det är väl inget som är ”bort från dig” om andra gillar att städa, pynta och vårda sina hem, trädgårdar och familjer. Det är väl inget du behöver känna dig misslyckad för? Eller stressad för? Du bestämmer hur du hanterar ditt liv och ditt hem. Ingen hinner med ”allt”. Ingen orkar eller vill heller. Allra mest stönar jag inombords när folk insinuerar att det bara är fasader eller yta och att alla inte visar allt. Det är en sån truism att den inte ens borde behöva uttalas. Vem visar ALLT? Vare sig IRL eller på internet. Det faller på sin egen orimlighet och är inte önskvärt, inte på något sätt. Om du tittar i någons fysiska fotoalbum (jo, såna finns fortfarande) – inte har de då heller bilder av ”allt” i sitt liv. Så, om du blir stressad av att se att din vän har bakat en tårta, hittat en ny flickvän eller fått en hundvalp, då är det verkligen dags att du rannsakar ditt eget inre. Varför känner du så? Du behöver inte förneka din känsla, bara känna den, tillåta den, och fundera över om det är så du vill fortsätta känna eller om det är något du kan påverka. Du måste inte följa sociala medier om det inte är trevligt för dig, och du måste verkligen inte baka tårtor bara för att ”alla andra gör det”. Basta.
- Den andra Obegripliga Orsaken. Jag lärde mig nyligen att den kallas FOMO – Fear Of Missing Out. Den som lider av FOMO vågar inte lova att träffa vänner eller delta i släktkalas osv., eftersom det kan dyka upp något som är ännu intressantare och där det skulle vara Viktigt att Vara Med. Jag kan tänka mig att det finns tillfällen där det känns Viktigt att Vara Med om man är tonåring, singel och personen med stort H kan tänkas delta i FOMO-tillfället och man missar ett tillfälle då man kunde ha kommit närmare H. Men inte annars. Basta igen. Skärp dig.
- Den tredje Orimliga Orsaken. Folk skriver så mycket skit på internet. Egentligen avskyr jag uttrycket ”Säg mig med vem du umgås, så ska jag säga dig vem du är”, för det är ett uttryck som insinuerar att det finns Bättre Människor och Sämre Människor, och om du är kompis med Herr Svensson som är en Dålig Människa, så är du också själv en sån. Det finns ondska i världen, och det finns illvilliga (förmodligen olyckliga) människor som mobbar, misshandlar och förtalar. Men det finns varken genomgoda eller genomusla människor, alla har vi våra sidor. Hursomhelst, om du möter ”skit” i ditt flöde kanske du har ”fel” preferenser så att de förhatliga (jo, förhatliga, jag vill själv bestämma vad jag ser) algoritmerna tror att du är intresserad av skit? Byt ”umgänge”! Det talas om att det inte är bra att hamna i en åsiktsbubbla, där alla tycker likadant, och på ett vis kan jag förstå det. Om jag helt och hållet hade varit i en sån, hade jag t.ex. inte insett att det finns människor som blir stressade av vackra bilder. Men jag behöver inte själv bli ”en sån som blir stressad av vackra bilder”. Jag behöver inte heller t.ex. gå med i ett nazistiskt forum för att lära mig hur nazister tänker, jag har rätt att välja mina strider och våndor. Jag far inte illa av att vara i en vänlig åsiktsbubbla!
Men sen har vi den största Giltiga Orsaken, enligt mitt sätt att se saken. Giltig, men jobbig. Jag skulle inte klara av att vara ständigt tillgänglig, inte för nån nu när jag inte har små barn längre. Så, om det är så att du känner att du ständigt måste finnas till hands, och att detta är stressande för dig, förstår jag mer än väl om du vill dra dig tillbaka ibland och låta de andra sköta sina problem utan din hjälp. Den typen av pauser har jag också behövt ibland, trots att jag aldrig ställt upp på att vara ständigt tillgänglig. Om du inte tar hand om dig själv och din hälsa, då orkar du ju inte heller vara tillgänglig i längden.
Den andra Giltiga Orsaken jag kan tänka mig är om du märker att du har ett osunt bekräftelsebehov, som bara tillfredsställs genom att du får en massa ”gillanden” på sociala medier. Visst, alla blir vi glada när någon bryr sig. Men om det blir så att ömsesidigheten saknas, om du inte själv orkar bry dig om andra, utan enbart känner att du vill titta in på sociala medier för att se om någon gillat dina texter eller bilder, då är det kanske inte så bra. Då kan det vara på sin plats att släppa taget om det behovet. Och om det är så att du inte har någon i din närhet som kan bekräfta dig, är det sorgligt. Då hoppas jag verkligen att du kan hitta vänner, eller att du kan hitta ett sätt att få ditt behov av gillande på internet till en sund nivå. Själv har jag faktiskt slutat svara på inlägg i stil med ”Varför gillar ingen min text/bild?” oavsett vad det handlar om. Kanske taskigt av mig, men det är ofta samma personer som periodvis vältrar sig i självömkan. Och det är säkert synd om dem på olika sätt, men… lyckligtvis är det inte min uppgift i världen att trösta alla.
Det finns säkert hur många orsaker som helst till att avstå från sociala medier, och en tredje Giltig Orsak som jag kan tänka mig är att någon anser att det tar för mycket tid. Att det inte känns bra att lägga mycket tid på att läsa nyheter, se på filmer, diskutera med vänner osv. om det leder till att man försummar annat som (också) känns viktigt.
Ok, det här var ett medvetet provokativt inlägg. Du får tycka annorlunda. Upplever du att du mår bra av att avstå från sociala medier, och i så fall varför? Upplys mig, så kanske jag kan bli mera tolerant ?
Jag kör en 30 dagars paus nu som då, några gånger per år. Jag är 22 år idag så instagram har varit med och format mig under väldigt formativa år och jag har en stor längtan till att känna hur livet är utan sociala medier, för ibland känns det som om jag glömt. Under 30 dagars perioderna känner jag alltid en plötslig klarhet i huvudet. Jag lever mera i nuet och känner inte samma stress och behov av att göra content av alla mina upplevelser.
Exempelvis har jag varit på några bergsvandringar på sistone med klasskompisar. När vi tar paus och dricker vatten sätter jag mig i gräset och andas ut, medan resten yrar omkring och ska ta foton. Har jag instagram appen på telefonen och är inne i det mindset:et är det lätt att jag hamnar i det där yrandet också.
Som sagt har sociala medier funnits med sen jag var 12 och jag dras in i beroendet och bekäftelsesökandet väldigt snabbt om jag låter det börja snurra för hårt. Därför behöver jag dessa kontinuerliga pauser för att vakna upp. För mig har det ändå varit avgörande att försöka sluta crowsourcea min självkänsla genom likes och istället bekräfta mig själv. Jag tror starkt att om man är osäker på sig själv är det mycket lättare att dras in i instagramberoendet eftersom man där kan få kickar och lite fylla tomrummet, men det är ju så kortvarigt.
Just FOMO är nånting jag tampats med mycket, och ännu kanske i viss mån. Jag tror att ungas närvaro på sociala medier idag också göder deras fomo och att uttrycket uppkommit på det sättet. Att radera sociala medier är ev en quickfix för fomon, det behövs ju behandlas djupare förstås, men i sig tycker jag det ändå är en god ide’. FOMO handlar ju oftast om att man inte kan leva i nuet och att man känner att man behöver vara exakt överallt, på något sätt. Kan man avskärma sig från alla storys som bara eldar på ens fomo får man ju lite utrymme för att faktiskt behandla den och ta sig ur den. Det är i allafall min erfarenhet och det är även så jag tagit mig ur den. Idag kan jag se storys och min fomo triggas inte längre, men det behövdes pauser och jobb med sig själv för att komma dit.
Jag förstår vad du menar i dina punkter och de stämmer ju, om än lite mer nyanserat i verkligheten. Det att man blir stressad av någon annans glassighet behöver inte alltid betyda att man direkt inte unnar den andra människan det goda. Jag tror ändå att i hundra procent av fallen handlar det om osäkerhet i sig själv och sitt liv. Man känner att man inte räcker till osv. Och OM det är så att man faktiskt är missunsam när man ser andras foton – ja då är det nog faktiskt riktigt rimligt med en paus där man kan fundera lite djupare på sig själv och sina synsätt.
Jag skulle vilja påstå att det inte finns någon orimlig orsak till att ta paus från sociala medier. Oavsett orsak är det sunt att ta lite distans och grunda sig i verkligheten. Det jag däremot tycker är orimligt är att skriva om att man ska ta paus, som om man på något sätt behöver klargöra att man ska vara borta, eller kanske verka lite coolt nonchallant som klarar av att stäng av. Min regel har alltid varit att när jag tar paus så ska jag inte meddela om det. Det ska vara 100% för min egen skull, som en present till mig själv och mitt psyke, och att folk inte vet att jag pausar gör det bara bättre och mer genuint.
Någonting jag funderar mycket på är människors relation till sociala medier och hur det skiljer sig mellan generationer. Kan folk som fått instagram först i 30 års ålder och uppåt distansera sig mera från instagram än folk som inte ens levt genom högstadiet utan det? är det lättare för min mamma att radera instagram än det är för mig? jag tror starkt på att det ändå handlar mest om självkänsla och självförtroende. Är man osäker i sig själv är det lätt att ens användning av sociala medier halkar in i osunda mönster.
Den punkten som jag ändå håller med om att är orimlig är 3an! det här var mitt case för några år sen. Mitt flöde var fullt med människor som jag mådde dåligt av att se samt en massa annat som verkligen inte tillförde mig nånting. Jag tog en halvårspaus och funderade på vad jag genuint tycker om i mitt liv och när jag kom tillbaka rensade jag rejält, avföljde friskt och började sakta hitta en massa roligt, trevligt, undervisande och inspirerande.
Hoppsan, det blev en lång kommentar, men det är så intressant ämne som jag kunde gräva mycket och länge i!
Sammanfattningsvis: håller med dig! men tycker att alla orimliga orsaker är rimliga orsaker när det kommer till att pausa sociala medier – men man ska alltid göra det enbart för sin egen skull. 🙂
Wow, tack för din fina och insiktsfulla kommentar! Det där med att inte tala om att man pausar är en ny och intressant tanke för mig. Jag har tänkt att det är för att folk ska veta varför man inte svarar på deras meddelanden eller kommenterar deras texter och bilder. Att de andra inte behöver bli oroliga och tro att man är sur eller att de gjort något fel eller ännu värre, att man är deprimerad och kanske kommer att göra sig själv illa osv. Att det är lite som att sätta autosvar på jobbmailen då man har semester. ”Aha, hon är ledig/har internetpaus. Ok, då får vi höras när hon är tillbaka.” Hursomhelst, vi är eniga om att det är viktigt att var och en har rätt att göra de begränsningar hen behöver för att må bra ❤️
Ah jag kan verkligen förstå det där, det är faktiskt sant och lite svår grej. Man vill ju inte göra människor oroliga men jag ser det som att om man alltid måste skriva att man tar paus och meddela människor så blir det så stor grej av det och man kanske hålls uppdaterad och tillgänglig ständigt på sociala medier medier just av den oron, vilket blir lite skevt. Att man känner en stress att hela tiden vara uppkopplad och gilla/kommentera alla vänners bilder så ingen ska tro att man är sur eller att nånting är fel.
Jag får inte betalt för att vara på sociala medier, alltså vill jag komma och gå lite som jag vill. När jag pratar om att pausa sociala medier syftar jag främst på att ta bort instagram, facebook, twitter osv. Whatsapp håller jag förstås kvar och finns det 1. nån själ som för det första faktiskt märker att jag är borta och 2. faktiskt bli orolig, då kan man alltid slänga iväg ett whatsapp och fråga hur läget är. Då ser man ju också lite vem som faktiskt bryr sig om en och har en i tankarna. Man får en klarare bild av vem som är ens vänner och vem som är ens instagramvänner.
Det här är faktiskt svåra frågor och sätter verkligen mina tankar i rullning. Jag börjar tänka på hur människor kommunicerar idag och om vår kontakt och kommunikation blir…lite mera ytlig och kanske lat? jag har en vän som tog helt och hållet bort sitt instagramkonto för något år sen och har inte använt det sen dess. Våra instagramkommentarer till varandra har istället bytts ut mot telefonsamtal, och plötsligt är kommunikationen så mycket mera ingående och djup. 🙂
Sant! Ibland blir saker bara mer invecklade ju mer man tänker på dem. Din kommentar visar också att jag omedvetet känner att jag behöver finnas till för mina vänner på internet, trots att jag vägrar vara ständigt uppkopplad. Instagram är rätt nytt för mig, så där känner jag ingen sån press. Instagram tittar jag in på om jag har lust. Där är jag också mycket opersonligare än på facebook. Mina instagramkonton är öppna, så vem som helst kan se vad jag lägger upp där. På min privata fb-sida är jag Privat, så den som lagt till mig som kollega får skylla sig själv om hen ser ”too much information”. Min dotter tänker tvärtom – hon vill inte ha vem som helst som följare på instagram, men på fb är det mera ok för henne att ha personer som hon inte känner så bra. Jag känner inte heller alla mina fb-vänner så bra, men jag har nån form av koppling till alla, de är inte random främlingar.
Helt klart är att jag har kontakt med många fler, och har ett stort socialt nätverk tack vare fb. Det är en styrka, samtidigt som det kan bli en belastning. Twitter och Snapchat använder jag inte.
När jag har försökt pausa mediaanvändning, så har det varit för att få vara ifred. Helst skulle jag då ha stängt av ALLT. Men mina föräldrar skulle förgås av oro om jag gör mig onåbar. Då har jag haft som princip att kolla en gång per dag om jag fått meddelanden eller har missade samtal, och har inte själv tagit initiativ till kontakt.
Prata i telefon undviker jag alltid ? har aldrig gillat det. Hellre skriver jag, eller träffas och pratar IRL.