Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 9. Margaretha handlar julklappar och köper sitt livs första starkvins-glögg
Vilken lycka att ha barn och barnbarn att tänka på. Margaretha ville ju inte att barnbarnen skulle gå miste om julfirandet fastän Samuel var borta. Det var lördag, hon var ledig, och hon beslöt sig för att bege sig ut på stan för att handla julklappar efter frukosten. Det hade snöat lite under natten, och det såg riktigt vackert ut med all julbelysning mot den vita snön. Huset snett mittemot hade flera våningar, och nästan alla balkonger var pyntade med olika sorters belysningar. Själv hade Margaretha inte pyntat så mycket. Men hon hade köpt en ny elektrisk ljusstake att ha i köksfönstret. Egentligen hade hon aldrig gillat just den här modellen. Ljusen såg inte riktigt ut som ljus, mera som grova taggar av metall. Taggar som spretade upp som en ojämn nagelborste, fast med lite belysning längst ut på taggarna. Hursomhelst, hon hade tänkt att hon skulle köpa en helt annorlunda ljusstake att ha i köksfönstret nu i sitt nya liv, och där stod den nu på hennes fönsterbräda, den lilla silverfärgade ljusstaken. Och det kändes riktigt mysigt. I den mån det kunde kännas riktigt mysigt när man hade sorg i hjärtat.
Margarethas känslor var så kluvna. Det var en lättnad att inte hela tiden liksom känna sig som aktivt sörjande. Samtidigt fick hon dåligt samvete om hon inte kände sig aktivt sörjande, det kändes som ett svek mot Samuel. Hon tittade på honom där han satt på fotot mitt emot henne. När barnen eller någon annan kom för att hälsa på brukade hon flytta upp fotot och ljuset på fönsterbrädan. Det kändes liksom lite för intimt att någon skulle få se att hon satt och pratade med Samuel där på fotot när hon satt vid köksbordet. Det angick ingen annan, och hon ville inte framstå som patetisk eller som om hon höll på att förlora verklighetsförankringen.
Att gå tillbaks till jobbet var hursomhelst ett bra beslut. Efter den ångestladdade första dagen gick det riktigt bra. Visst kom sorgen över Margaretha där också, men det kändes ändå fint att ha ett vanligt vardagsliv att skingra tankarna med. Att känna att hon fortfarande kunde göra nytta för andra människor, trots att hon var så trasig inombords. Arbetskamraterna var också fantastiska. De fanns där med sin trygga närvaro, och när hon drabbades av svagare stunder fanns alltid någon vänlig famn att krypa in i för ett ögonblick. Margaretha hade inte ord för att uttrycka hur tacksam hon var över sina fina arbetskamrater. Ibland sa hennes känslor att livet inte borde få gå vidare utan Samuel, men förnuftet visste att livet inte är beroende av en speciell människa, att livet är livet och att det finns en evighet i att nya människor föds och andra dör och att det liksom hela tiden är någon som tar över när den andra slutar, även om den som tar över kanske tar tag i en annan av livets trådar. När Margaretha fick veta att en av de yngre arbetskamraterna var gravid och väntade sitt första barn, kände hon en sån värme över att faktiskt kunna glädjas med arbetskamraten, att det faktiskt var möjligt att känna glädje för en annan människas skull mitt i sorgen.
Margaretha råkade däremot också ut för en otrevlig incident. En halvbekant, vars mamma var inlagd på avdelningen, kom för att prata när hon såg Margaretha i korridoren. Personen ifråga var också änka. Personen sa några deltagande ord om Samuel, för att i nästa ögonblick nyfiket fråga: – Nå, har du träffat någon ny karl än? – Nej, svarade Margaretha nästan förskräckt.
– Bekymra dig inte, snart börjar de nog höra av sig, sa den andra med ett menande leende. Tre veckor tog det för mig, så stod de redan på kö. Nej, nu måste jag gå tillbaks till mamma, sköt om dig!
Margaretha stod kvar, närmast äcklad. Tre veckor, minsann. Inte för att det angick henne om den andra uppskattade att ha beundrare närapå genast efter begravningen, men själv tyckte hon att det kändes fullständigt uteslutet att ens tänka på att ha någon annan man än Samuel. Visst, hon var realist och förstod att attraktion inte alltid följer konvenansen, inte heller logiken eller någon given sorgeprocess. Men ändå… Plötsligt kom hon att tänka på en av sina ungdomskamrater. Det var när de var riktigt unga, kanske 14–15 år, och kamratens pappa hade hotat att om någon pojke skulle komma hem till dem för att fika efter hans dotter skulle nog den kärlekskranke ynglingen få ett saltskott i ändan. Sagt med humor och glimten i ögat, förstås. Dottern var hans ögonsten.
– Kanske jag skulle skaffa ett hagelgevär, och några saltskott, bara för att, tänkte Margaretha, och spänningen släppte.
Hon började fnissa där hon stod, och gick hastigt vidare för att ingen skulle se henne, den nyblivna änkan stå och skratta för sig själv. Vad skulle folk tro.
Hon ruskade av sig minnet av det obehagliga samtalet, tog på sig kappan och virade en halsduk utanpå kragen. Så tittade hon på termometern. Två grader kallt. Bäst att ta mössa och vantar också. Och så drog hon på sig stövletterna, som hon köpt i Stockholm när Samuel och hon var på kryssning för ett par år sedan. Handväskan, och så gällde det att tänka ”pengar och nycklar, pengar och nycklar” när hon gick ut, för att inte plånboken eller nyckelknippan skulle bli kvar hemma. Margaretha kom att tänka på då en bekant till henne sagt att man tidigare skulle ha med sig ”pass, pillett och pengar” när man skulle resa utomlands, men numera fanns det ett p till att komma ihåg, nämligen ”phonen”. Någon biljett och något pass behövde hon inte för att gå ut på stan, men det kunde ju vara bra att ha telefonen med sig, så hon stoppade ner ”phonen” i väskan också.
Margaretha och hennes barn hade kommit överens om att bara köpa julklappar till barnen, alltså barnbarnen i Margarethas fall. De vuxna köpte inte paket till varandra, men de brukade ta med sig något smått i form av till exempel en blomma, en flaska vin eller en ask choklad när de besökte varandra i samband med jul- och nyårshelgerna. Margaretha beslöt sig för att köpa en amaryllis, en flaska glögg och en ask Paradiskonfekt. Amaryllisen skulle hon ta sist, eftersom det låg en blomsterhandel i närheten av hennes nya hem. Konfekten skulle hon kunna köpa lite varsomhelst, men glöggen krävde ett besök på Alko, eftersom hon tänkte sig att glöggen skulle motsvara en flaska vin och inte en flaska saft.
Så var det barnbarnen. Margaretha var både mormor och farmor. Cecilia, som övertog hemgården tillsammans med sin man Frank, hade tre barn och Peter ett. Johanna hade inte fått barn ännu. Cecilia hade blivit mor vid unga år och hade en son som var 13, en dotter som var sju och en pojke som var två år. Peters dotter var 11 år. Han och hans hustru hade gärna velat få flera barn, men det såg inte ut att lyckas. Johanna ville inte diskutera sina eventuella framtida barn, och Margaretha ville inte vara nyfiken. Hon visste hur jobbigt sånt kunde vara.
Nå, det gällde alltså att hitta lämpliga julklappar. Det var lättare att köpa till de två mindre. Men Margaretha ville ha något riktigt paket också till de två äldre barnbarnen. Sen gick det alltid att komplettera med något presentkort. Och choklad, förstås. Margaretha började med att gå in i en leksaksaffär för att köpa något till Noah, tvååringen. Visst hade Noah redan leksaker så det räckte till och blev över, men det var alltid så roligt att se de små liven öppna sina paket.
– Fingerfärg, tänkte Margaretha, det ska han få. Det är väl en klassiker?
Och så försökte hon ignorera tankarna om hur upprörd hon hade varit i tiderna om någon hade köpt fingerfärg till hennes barn. Det är onekligen annorlunda med barnbarn, och om hon märkte att Noahs föräldrar hade synpunkter på saken, kunde hon ju föreslå att fingerfärgerna fick vara hos mormor så att Noah hade något att pyssla med när han kom på besök. Lätt om hjärtat gick Margaretha ut ur leksaksaffären. Fingerfärg verkade så roligt. Margaretha hade faktiskt aldrig själv målat med sån färg. Hon antog att hon inte ens skulle ha tyckt att det var så roligt när hon själv var liten. Margaretha hade varit en känslig liten flicka, som inte tyckte om att bli kladdig om händerna. Men, som vuxen var hon van med det mesta och hade absolut inget emot att smutsa ner sig om det behövdes. Noah och hon skulle kunna lägga ut stora papper på köksgolvet och så skulle de måla av hjärtans lust.
Den sjuåriga dotterdottern Ida skulle få en bok. Ida var duktig på att läsa, och läste gärna själv, fastän hon fortfarande också tyckte om att man läste för henne. Margaretha ville köpa en klassiker, och fastnade för Ronja Rövardotter. Expediten i leksaksaffären hade paketerat in fingerfärgen, men Margaretha såg att det var många kunder i bokhandeln och köpte ett par rullar julklappspapper så att hon skulle kunna paketera själv. Tejp och snören behövdes också, hon hade inte slagit in något paket sen hon flyttade till det nya hemmet och hade inte skaffat något lager med presenttillbehör.
– Tänk om jag skulle köpa en bok till mig själv också, funderade hon och stannade vid en av hyllorna för att se om blicken skulle fastna på någon intressant bok.
Margaretha ville ha en svensk bok, inte någon översättning. Ingen Nobelpristagare och ingen författare som fått Pulitzerpriset eller någon annan utmärkelse. ”Toscana tur och retur”, en romantisk komedi. Det kunde kanske vara något? Om det blev för romantiskt gick det alltid att lägga undan boken. Margaretha var inte säker på om hon klarade av så mycket romantik utan att bli ledsen och längta efter Samuel. Samtidigt kunde hon ju inte gå omkring och akta sig för allt möjligt som kunde påminna om honom i all evighet. Att utsätta sig var kanske också en del i sorgeprocessen.
Margaretha kom fram till kassan och betalade. Så var det de båda äldre barnen. Peters dotter Emilia kunde få något smycke, bestämde Margaretha, och gick in en guldsmedsaffär. Det blev ett set med ett halssmycke och matchande örhängen. Emilia älskade hästar, så Margaretha tyckte att det passade bra med en silverhäst i halsbandet och två silverhästar som dinglade i kedjor från örhängena. Julklappen blev inslagen i ett fint paket, och Margaretha började känna sig allt gladare. Hon gick in en affär med märkeskläder och köpte en munkjacka till Simon, den äldste av hennes barnbarn. Hon visste att han gillade det märket, och hon visste också att Cecilia och Frank inte ansåg sig ha råd att köpa märkeskläder i någon större utsträckning, i synnerhet inte till barnen, som nötte upp och växte ur kläderna innan man hann blinka. Simon hade bara haft en t-skjorta av det här märket, och den var köpt på rea. Han skulle bli glad över munkjackan.
Tänk att det kunde vara så roligt att handla julklappar trots att livet var så sorgligt. Eller kanske det inte var så sorgligt just idag? Genast Margaretha tänkte så slog det dåliga samvetet till. Livet ska ju vara sorgligt när man blivit ensam. Fast livet går ju vidare. Livet är aldrig enbart glädje eller enbart sorg. För att skingra tankarna beslöt Margaretha att bjuda sig själv på en kaffepaus. Hon gick till ett café i gallerian, köpte en räkcroissant, en mugg kaffe och en stor pepparkaka med glasyr. Det fanns många andra kunder i caféet, men Margaretha hittade ett ledigt litet bord, och följde den vanliga finska traditionen att man inte sätter sig hos främmande människor om man inte är tvungen. Hon knäppte upp kappan och hängde den av sig. Det var stämningsfullt inne i caféet, varmt och mysigt, människor småpratade och små röda ljuslyktor lyste på varje bord.
– Vilken underbar tid det här är, sa en kvinna vid bordet bredvid till sitt sällskap.
– Javisst, svarade den andra kvinnan, så vackert och skönt och ingen stress!
Margaretha blev ännu gladare av att höra detta. Vad bra att det finns folk som förstår att njuta av tiden före jul och inte låter sig tyngas av allehanda konstgjorda måsten. Hon satt länge kvar med sin kaffemugg, tittade ut på förbipasserande och lyssnade på den internationella julmusiken som strömmade ut från högtalarna. Det hade börjat snöa. Stora, luddiga (och utan tvivel våta) snöflingor. Så vackert. Och nu, när Margaretha flyttat till lägenhet, behövde hon inte heller bekymra sig för vem som skulle skotta snö eller sopa av trappan.
Margaretha gick ut i snövädret och sneddade över torget till ett annat köpcenter för att köpa presentkort. Det blev presentkort till klädaffärer åt de tre som inte skulle få nån tröja i julklapp, och ett presentkort till en butik med dataspel åt Simon. I samma köpcenter fanns också ett varuhus där hon kunde köpa chokladkonfekten. Efter det var hon nog tvungen att sluta handla om hon skulle klara av att bära hem allt. Hon kände sig redan lite tveksam när det gällde glöggflaskan och amaryllisen, men beslöt sig för att ändå göra ett försök att få med sig allt, varpå hon styrde kosan mot Alko.
Där inne var det också varmt och lite trångt. Margaretha fick försöka kryssa sig fram med sidan före med alla sina kassar. Hon såg flera olika sorters glögg, och visste inte riktigt vilken hon skulle satsa på. Blossa, det brukade folk tala om. Men traditionell rödvinsglögg lät också bra. Så fastnade hennes blick vid en vacker flaska med en julgran på. Inhemsk glögg, dessutom. En sån skulle det bli. ”Röd, söt, hallonkaraktär, lätta inslag av glöggkryddor, aromrik”, läste Margaretha och plockade åt sig en sån flaska. Hon ställde sig i kassakön och stod och tittade på diverse flaskor och lät tankarna fladdra fritt omkring tills det var hennes tur att betala.
Margaretha satte ner flaskan i kassen med märkeströjan och hoppades att flaskan skulle komma sig helskinnad hem. Så var det bara blomsterhandeln kvar. Ut i snön igen. Hon hade bara hunnit gå ca 30 meter, när hon hörde ett glatt hojtande: ”men hej, mommo!” – Ojdå, tänkte Margaretha, det här var ju inte så bra.
Hon tog ett ännu fastare grepp om kassarna och log varmt mot sina barnbarn. Simon och Ida kom fram och kramade om henne.
– Är du också ute och köper julklappar? frågade Ida och tittade nyfiket på Margarethas kassar.
– Jo, svarade Margaretha, och kassarna är jättehemliga, ni får inte titta. Barnen log.
– Du får inte heller titta i våra kassar, sa Simon.
– År ni ensamma i stan? undrade Margaretha.
– Nej, mamma är också med, men hon har gått för att handla hemligheter på egen hand. Vi ska träffas vid McDonald’s om en kvart. Kommer du också dit?
– Tack, men jag ska nog gå hem, svarade Margaretha, vi får träffas och äta tillsammans en annan dag. Hälsa pappa och Noah! Och mamma också förstås.
De kramades så gott det nu gick för alla kassar, och så fortsatte Margaretha hemåt. Egentligen hade det smakat riktigt bra med en hamburgare, tänkte Margaretha, trots att det inte direkt var hennes favoritmat. Kanske hon skulle köpa en pizza och ta med sig hem? Nej, det gick ju inte, den skulle hon aldrig få med sig. Hon suckade. Blomsterhandeln, var det.
Det blev inte en traditionell röd amaryllis, utan en vit och rosa. Ifall bilden visade rätt färg, blomman hade inte slagit ut än och knoppen var så liten att man inte kunde se nån färg sticka fram. Svettig och trött kom Margaretha äntligen hem, och kände sig mycket nöjd. Hon ställde ifrån sig alla kassar, hängde upp kappan och drack ett glas vatten. Så satte hon på kaffe, fast hon redan druckit kaffe på stan, och tog fram en djupfryst pizza slice ur frysen. Den här dagen skulle inte gå till historien som den nyttigaste dagen vad kosthållningen beträffade, men det struntade hon i.
– Det kommer ju fler dagar då man kan vara desto hälsosammare, tänkte hon.
Så tittade hon på Samuel på fotot, och tände ljuset. Nu skulle hon dricka kaffe, äta pizza och berätta för Samuel vad hon hade gjort på stan. Hon tyckte sig se en glimt av gillande i hans ögon.