Frukost på stranden – Sommarföljetong del 10/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering. 

Bilden är från zooplus.se

Kapitel 10. Ufos husse köper inga julklappar

Och inte hade han fått sålt sin hund heller. Någon enstaka förfrågan hade kommit, men ingen som verkade tillräckligt seriös. Han ville ju att hunden skulle få det bra. Han hade i alla fall lämnat in ansökan om skuldsanering, det kändes som ett steg i rätt riktning. Och så försökte han hindra sig själv från att använda för mycket pengar på spel genom att sänka uttagsgränsen på sitt konto och undvika att ha kontanter i plånboken. Det hade faktiskt fungerat överraskande bra. Inte för att han mådde bra för det, han gick hela tiden omkring med ont i magen, kallsvettades och sov dåligt, men hans beslutsamhet hade åtminstone lyckats hålla ytterligare skuldsättning stången. Det var dags för en av de dagliga promenaderna. Han kopplade Ufo och gick ut. Det var knappt att han märkte att det hade börjat snöa. Ufo gillade snön. Nog för att han alltid hade mycket att snusa på, men spårsnö gjorde det extra intressant. Han gick med nosen i marken, samtidigt som han med hela sin goda hundsjäl höll ett inre öga på husse, så att husse inte skulle hitta på något ogenomtänkt. Och idag var det faktiskt som att husse på något sätt blev medveten om Ufos omtänksamhet. Husse sneglade då och då på sin hund, som om han undrade över vad det var för varma vågor som försökte söka sig in i husses hjärna. Så skakade han på huvudet åt sina egna tankar – vem har hört talas om att hundar skulle vara telepatiska – och traskade vidare, lika moloken som tidigare. 

En person närmade sig. Ufo stannade och tittade på personen. Det var flickan med det rosa håret. Något inom Ufo sa honom att det här var en Viktig Person. Att husse borde tala med flickan, för det skulle kunna hjälpa honom. Hur skulle Ufo bära sig åt för att få husse att förstå det?

När de nästan kommit fram till flickan stannade Ufo, tittade på husse, pep till och tittade sen på flickan och pep igen. Husse glodde förvånat på Ufo, som inte var den som brukade pipa eller gnälla i första taget. Flickan med det rosa håret, som nu hade en tjock yllemössa på sig så att man knappt såg att håret var rosa, tog tillfället i akt. Hon kände väl igen Ufo och hans husse eftersom de mötts flera gånger tidigare. 

– Vilken fin hund du har, sa flickan, och la för säkerhets skull till ”hieno koira” på finska. 

– Tack, sa Ufos husse och log svagt. 

– Får man klappa honom? frågade flickan. 

– Jo, det borde gå bra, sa Ufos husse, han brukar inte vara rädd för främmande människor, han är snäll. 

Flickan gick försiktigt fram och sträckte ut handen. Ufo viftade ivrigt på svansen och tittade bedjande på flickan med sina kloka, bruna ögon. 

– Å, vilken fin vovve du är, jollrade flickan och smekte och kliade Ufo under hakan. 

Ufo gick ännu närmare flickan och la sin kind mot hennes lår och visade på alla tänkbara sätt att han gärna ville gosa ännu mera. 

– Har du haft honom länge? undrade hon. 

– Jo, svarade Ufos husse, i fyra år, ända sen han var valp. Tyvärr borde jag sälja honom, hann han haspla ur sig innan han riktigt visste varför. Han var minsann inte den som brukade öppna sig för främlingar. 

– Oj, det var tråkigt, svarade flickan. Får man fråga varför, eller är det för påfluget? 

Ufos husse suckade, och mumlade något om att han hade ekonomiska bekymmer och kanske måste flytta och att då var det enklast att vara utan hund, även om det kändes sorgligt att behöva skiljas från en trogen vän. 

– Jag har haft honom till salu ett tag, men inte fått någon seriös spekulant, sa han. 

– Oj, om jag bara hade möjlighet skulle jag utan vidare vilja ha en hund, svarade flickan. Vad heter hunden? 

– Ufo, svarade Ufos husse. 

– Vilket skojigt namn, fnissade flickan, kan han flyga också? 

– Nästan, log Ufos husse. Du skulle se när jag kastar frisbee, då flyger han verkligen och fångar frisbeen i nästan alla lägen. 

Ufo tittade upp för ett ögonblick för att se om husse ville något, då hans namn nämndes, men konstaterade att det tydligen inte var något som var angeläget, och fortsatte gosa med flickan. 

– Jag är studerande och bor på hyra, förklarade flickan, så jag har inte råd att köpa någon hund och jag tror inte heller att hyresvärden vill att man har husdjur i lägenheten. Men jag skulle ju kunna fråga… Skäller han mycket? 

– Nej, det gör han inte, svarade Ufos husse, egentligen voffar han bara till om någon ringer på dörren. Han bryr sig inte om ifall någon går i trapphuset, han är van vid att bo i lägenhet och har lärt sig att inte fästa uppmärksamhet vid det som inte angår oss. 

– Vad fint med en så förståndig hund, suckade flickan och tittade längtansfullt på Ufo. Vet du, om jag skulle få ditt telefonnummer, så skulle jag kunna diskutera med mina föräldrar, kanske vi kan hitta en lösning. 

Vid det här laget var Ufos husse redan så överraskad att han inte kunde bli mer överraskad, så han rabblade snällt upp sitt telefonnummer och flickan skrev in det i sin mobiltelefon. 

– Vad heter du, undrade hon, så jag vet vad jag ska spara numret på? 

– Pekka, svarade Ufos husse. Pekka Stormbom. Min mamma är finskspråkig och pappa svenskspråkig, därför har jag en sån ovanlig namnkombination. 

Flickan skrev in namnet, och så sa hon: – Och jag heter Annette. Annette Rönnskog. Jag hör av mig när jag vet hur det blir!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *