dag 32 – farfars kamferliniment

Den första april var jag på massage för första gången detta läsår. Och det är alltså inget aprilskämt, utan orsaken till att jag inte har utnyttjat möjligheten till subventionerad massage som arbetsgivaren erbjuder är den långvariga hostan. Jag brukar kunna börja hosta fastän jag inte har hosta, s.a.s., om jag blir hårdhänt masserad så att luften pressas ur lungorna och struphuvudet kittlas av massagebänken. Men nu klarade jag mig utan att hosta, och massagen gjorde gott.

Massören har nån form av starkt doftande smörja som han lägger på huden. Antingen är det smörjan som irriterar huden, och/eller så är det själva massagen, för efter att jag har varit på de välgörande behandlingarna brukar jag ha rodnande och skrovlig hud på ryggen. I morse var det nästan så det sved, och jag bad maken se efter om det syns. Jo, han konstaterade att det var lite rött och skrovligt. Och när jag tänkte på den där smörjan, kom jag att tänka på barnen Lisa och Anna i Bullerbyn, när de skulle till affären och köpa bl.a. ”en bit falukorv av den bästa de har”. Flickorna skulle också köpa kamferliniment åt (Annas) farfar. De fick trava av och an till affären flera gånger för att de glömde än det ena, än det andra, och till sist hade de t.o.m. glömt falukorven, trots att de hade sjungit om den hela vägen.

Jag tyckte väldigt mycket om berättelserna om barnen i Bullerbyn då jag var liten. Och förundrades lite över att handelsmännen i min barndom aldrig bjöd på syrliga karameller, som handelsmannen i Storbyn gjorde. Särskilt förtjust i korv var jag inte, men det där med falukorv lät spännande. – Äh, sa mina världsvana sverigessläktingar, den är inget vidare, finsk länkkorv är mycket godare. Samma sak hävdade när man ville smaka sockerdricka. – Det är ju bara socker och vatten!

Men då man hade läst om den goda sockerdrickan och falukorven stod det liksom ett romantiskt skimmer kring dem… Liksom kring farfars kamferliniment. Undrar om sånt finns fortfarande?