dag 43 – språkkunskaper

”Har man bara språkkunskaper, klarar man alla situationer”, stod det i en av min ungdoms favoritböcker. Det är en bra livsfilosofi.

Fast trots att man har språkkunskaper, blir det lite rörigt ibland då språken blandas ihop i hjärnan och man har svårt att få orden ur sig. När vi var på en av våra många promenader under resan härförleden, stannade vi på ett ställe och tittade på kartan. En joggande, brunbränd man stannade och frågade tjänstvilligt på engelska om han kunde hjälpa oss. ”I live here”, berättade han. Jag svarade vänligt på engelska att vi inte sökte något särskilt, ”we’re just walking around”. ”Where are you from? England?” undrade han nyfiket. Och jag tänkte förtjust ”tummen upp för min brittiska accent” och svarade ”no, we are from Finland”. Då berättade han att han bott i Sverige, i Stockholm, i 12 år. ”Jag talar också svenska”, sa han. ”Vi talar också svenska” svarade jag glatt. Och så fortsatte vi att prata en stund, på svenska. Han berättade att han är från Italien, från Toscana, men att han tycker att det är så rått och kyligt om vintrarna där, att kylan går in i märg och ben, så numera bor han halva året i Maspalomas och halva året i Italien, sen han blev pensionär. En trevlig bekantskap!

Knappt hade vi lämnat honom, förrän vi passerade två tyska damer, som gick åt sidan och sa på tyska till oss att vi säkert går fortare, så vi får gå före. Är ni också på väg till stranden, frågade de på tyska. – Vielleicht, svarade jag, och vi pratade också en stund. Och jag KAN tyska, men jag var liksom så oförberedd på att tala tyska just då efter mötet med italienaren, så jag knackade fram att jag förstår tyska, men talar inte så bra. Damerna försökte tala långsamt och tydligt och jag försökte svara så gott jag kunde. Och sen, bara för att jag skulle svara jakande, sa jag i misstag ”yes” (och tänkte ”men arma dagar”) och försökte korrigera mig, varpå jag klämde till med ett ¡Si! (och tänkte ”men visst var det som förgjort nu”) och fick äntligen skrattande fram ett ”ja”….