dag 42 – Knausgård

Jag hade ju packat med mig en hög med favoritsysselsättningsmaterial också när vi for på resa. Böcker och garn och veckotidningar. Jag läste inte alla böckerna, men det kändes bra att vara beredd så att jag inte skulle bli utan att läsa. Jag hade en inbunden bok och fem pocketböcker och två elektroniska böcker med mig. Av dessa läste jag två och en halv bok. Den halva hade jag påbörjat före resan, det var Inferno av Dan Brown (jag höll på att skriva David Brown, men det är ju en traktor… så är det att vara f.d. jordbrukare 😀 ) och den läste jag ut under flygresan till södern. Medan vi var där läste jag ut Min kamp, första delen av sex, av Karl Ove Knausgård. Och så började jag på tvåan, som jag läste ut under hemresan innan huvudvärken slog till på allvar.

Jag var väldigt nyfiken på Knausgård, eftersom jag läst en hel del kommentarer både för och emot Min kamp-serien. Efter att ha läst de två första sällar jag mig definitivt till för-skaran. Det här är böcker helt i min smak. När jag läser böcker, är jag inte bara intresserad av berättelsen i sig, även om den är nog så viktig. Jag är intresserad av framställningen, av sättet att skriva, av personporträtten, av ordvalet, av det stilistiska, av det jag kan känna igen och av det jag känner mig främmande inför. Jag antar att det kan ses som förmätet att jämföra sig själv med en författare som Knausgård, men den förmätenheten bjuder jag på i så fall. Jag uppskattar hans självutlämnande berättelse. Och att han skriver långa stycken – ibland kan ett stycke vara en och en halv sida, långa meningar med s.k. satsradning som språkgranskare förkastar, och att del 2 inte ens är indelad i kapitel. Alldeles förtjusande.

Så är ju jag också. En vän av många ord. En som förvisso vet hur man ”ska” skriva, men inte alltid helt enkelt har lust. Som vill välja sin egen uttrycksform. Som en smula egocentriskt vill vända ut och in på det mesta, som vill tangera (eller överskrida) gränsen för ”too much information” ibland, för att bearbeta och eventuellt röra och beröra och mana till eftertanke.

Något av det knepigaste med att vara självutlämnande är kanske att man samtidigt också på olika sätt lämnar ut andra, för att de är en del av det som är min berättelse. Det kanske de inte vill vara, men de är det ändå, eftersom de har kommit in i mitt liv. På samma sätt som jag är en del av deras (eventuellt outtalade) berättelser. Berättelsen och upplevelsen kan ingen ta ifrån en, och om man inte får berätta, ger man den andra människan en oönskad makt över en. Samtidigt som man genom att berätta kan komma att utöva en oönskad makt över den andra, som eventuellt inte får sin version av saken hörd på samma sätt. Ibland är det som att balansera på en knivsegg.

Helst läser jag böcker på originalspråket, men i det här fallet har jag läst de svenska översättningarna. Del 3 är redan inhandlad. Undrar om jag skulle skaffa del 4-6 på norska?

I alla händelser ser jag fram emot att få läsa de följande delarna. Nästan så till den grad att jag skulle vilja överge min stickning och mina ljudböcker till förmån för pappersboken med Del 3, som ligger i väskan och väntar.

Och jag är än en gång otroligt glad över att det finns sociala media där man kan få skriva av sig utan att bli redigerad och refuserad och att man inte behöver bry sig om huruvida någon ids läsa det man skriver eller inte. Att det inte finns någon mellanhand som vill att berättelsen ska sälja. Att jag får skriva om jag vill, när jag vill och vad jag vill. För jag vill inte skriva kränkande saker som censuren skulle kunna ta, som hets mot folkgrupp eller så. Jag vill bara skriva om det mänskliga, det vanliga, det vardagliga och kanske om det lite ovanliga i det vardagliga också.

Och jag håller inte med Knausgård om att jantelagen skulle stämma. Att man inte är något, utan bara en liten skit. En liten skit är väl också NÅGOT? Det blir bara problematiskt om man nödvändigt vill vara en stor skit, fastän man är liten. NÅGOT är man alltid. Basta.

0 reaktioner på ”dag 42 – Knausgård”

  1. Lång samanhängande text utan styckeindelning eller kapitel, som du beskriver Knausgårds verk är tungt att läsa tycker jag. Tycker ju om att läsa lite varje kväll, sisådär en knapp timme. Då skulle det bli svårt att hitta ett passligt ställe att pausa. Tyvärr verkar han vara en författare som jag skulle ha svårt med, men det går ju alltid att testa.

    1. Jo, Kicki, jag kan förstå att det är många som tycker att hans böcker är tunga att läsa. För mig är texten så fascinerande att det liksom inte blir tungt. Men du har rätt i att det är lite knepigt att avbryta läsningen på något lämpligt ställe. En sak som han gör, som jag i allmänhet inte är så förtjust i, är att han hoppar från en tid till en annan på ett rätt oberäkneligt sätt. Jag brukar inte gilla då böcker t.ex. växlar mellan DÅ (t.ex. 1980) och NU (t.ex. 2005), oftast tänker jag att jag hellre skulle ta allt i kronologisk ordning och läsa allt som hände DÅ först innan jag går över till NU. Underligt nog förlåter jag glatt Knausgård för att han glatt (? eller dystert?) hoppar mellan en massa olika då och nu utan att ens ange detta med någon rubrik alla gånger. Det gör saken ”ännu värre”, om man kan uttrycka sig så. Jag gör helst så då jag läser, att jag inte lägger en påbörjad bok ifrån mig innan jag läst ut den. Men med tjocka böcker blir det sällan så att jag läser ut dem på en gång.

  2. Knausgård är bra. Jag har bara läst ettan, men ska läsa resten någon gång. Nu håller jag på med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den är rolig. Jag ska se filmen också bara jag får en möjlighet.

    1. Jag gillade också Hundraåringen, Stina. Så pass att jag inte vill se filmen, jag vill behålla ”min egen version” av historien 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *