fbpx

är jag en människa, eller är jag en dansare

Det blåser kallt idag också, så jag fortsätter lite på det här temat ”mina intressen genom tiderna”. Fast idag är det soligare. Jag har hunnit bli rejält bortskämd med andra vindar, som inte känns här, även om jag vet hur det brukar vara, dvs. iskall nordanvind och vinterjacka mitt i sommaren. Förra veckan kunde jag traska omkring i bikini eller t-skjorta och shorts flera timmar per dag, utom en dag, då det var mulet.

Om jag minns rätt, så var folkdans den följande organiserade fritidsaktivitet jag prövade på. Det höll inte heller i sig länge. En termin? Ett år? Liksom i många andra dansgrupper, var det brist på pojkar. Jag minns knappt vad vi gjorde, men jag vet att jag var med. Det hann alltså inte gå så långt som till folkdräkter och folkdansstämmor, långt därifrån. Även om jag säkert hade gillat det. Jag tycker att det är oerhört vackert och positivt traditionsbundet med folkdräkt, spelmansmusik, folkdans och bygdekörsång. Förmodligen eftersom det på sätt och vis varit en del av hela min uppväxt tack vare föräldrarnas körsångsengagemang. Någon egen folkdräkt har jag tyvärr inte. Om jag minns rätt har jag burit folkdräkt bara två gånger i mitt liv, och det har varit lånta fjädrar. Kvevlaxdräkt båda gångerna.

Jag gick faktiskt en kurs i folkdans som vuxen också, tillsammans med maken, när vi skulle gifta oss. Det var nämligen så på den tiden (1985) att man måste kalla en danskurs ”folkdans” för att den skulle få hållas i Medborgarinstitutets regi. Annars-bara-dans var liksom inte tillräckligt kulturellt, eller hur det nu var. Vi gick den danskursen för att maken skulle lära sig dansa vals till bröllopet. Han lärde sig schottis också, riktigt bra. Hambo och polka lärde jag mig, men han hann inte riktigt med 🙂 men på bröllopet var det någon som förbarmade sig och dansade med mig så att jag fick dansa både hambo och polka då också. Men jag kan inte lära ut danserna åt någon partner, jag behöver en som vet vad han ska göra, så kan jag följa rätt hyfsat. Tror jag. Jag har inte dansat varkendera på år eller dag…

Senast jag dansade hambo var väl 1986, under någon tillställning i Västerhankmo Uf-lokal. Jag minns inte hur det kom sig, men jag kom i samspråk med en man som såg väldigt bekant ut, trots att jag inte kände honom. – Har du en bror som heter *efternamn*, frågade jag med glimten i ögat. Han tyckte att det var synnerligen lustigt, och bekräftade att han hade det, och att han följaktligen också hette samma namn. Jag hade varit studiekamrat med hans bror och visste att brodern var synnerligen dansant. Hur det nu kom sig, så spelade orkestern hambo, och jag minns nu inte vem som föreslog att vi skulle dansa, antagligen han, varpå jag skälmskt undrade om han kan hambo. Där fick jag så jag teg, för han hade dansat folkdans i åratal, och jag fick känna mig som världens amatör. Men det gick bra!

Apropå rubriken för detta inlägg, den hänvisar till en sång ”Human” av gruppen The Killers. ”Are we human, or are we dancer”. När den sången var populär för några år sedan, konstaterade mina yngre söner att jag definitivt inte är human, jag är alla gånger en dancer. Och så är det väl. Jag har alltid älskat att dansa. Jag kan inte promenera omkring i en affär där det spelas bakgrundsmusik utan att börja traska i takt. Det fanns en pyttekort period i tonåren, då jag försökte dämpa denna iver, av ängslan för att dans måhända är synd. Men det gick rätt fort över. Jag nappade tacknämligt på förklaringen att ”dans i sig inte är synd”, och den håller jag fast vid. Synda kan man på så många sätt, med eller utan dans. Och om man har fått ”takt och ton” som gåvor, är det väl inte fel att använda dem! Om någon får syndiga tankar av att titta på då jag dansar, är det vederbörandes problem, inte mitt… 🙂 Jag ger bara uttryck för min livsglädje.

Så jag dansar vidare, även om det inte är folkdans numera.

 

0 reaktioner på ”är jag en människa, eller är jag en dansare”

  1. Klart man ska dansa om man tycker det är kul. I ungdomsåren var det underbart att åka på dans. Både för dansens skull och även som mötesplats för ungdomar. Många i min ålder träffade nog sin blivande livskamrat ”po dansin”.

    1. Så var det nog, Kicki. Det var en väldigt kort tid som jag ”fääladis po dansan”, i 19-20-årsåldern. När jag var yngre hade jag inga kompisar som for på dans, så det föll sig inte naturligt för mig då heller.

  2. måsa-mållon

    Det där syndtänket kopplades nog ihop med allt annat som förekom i samband med danstillställningar,tror jag.Men förr var det en viktig markering mellan det andliga och det världsliga.man fick helt enkelt välja livsstil. Numera är det inte så hårddraget. läste intervjun med dig i Kp idag,den var trevlig.

    1. Tack, Måsa-mållon! Jo, det var strängare förr. Märkligt, med den strikta uppdelningen. Visst hade det att göra med att välja livsstil. Men samtidigt framställdes det ju som ett oerhört drastiskt val. Som att välja mellan det goda och det onda. Oerhört svartvitt. Och på många sätt korttänkt och inskränkt. Det är tur att det har blivit mildare nu, att man har möjlighet att blomma där man är planterad, även om rabatten är lite okonventionell…

  3. Läste just i en bok där barn berättar om gammalt folk: ”Gamla mänskor dansar inte de rör sig bara sakta runt.”
    Men dans är nog en bra motionsform. Fast polka kan jag nog bara drömma om härefter. En tid gick jag/vi också folkdanskurser och då kunde jag.

    1. Dans är riktigt bra motion, det håller jag med om, Lena! Och det finns ju så många olika sorters dans att det borde gå att hitta någon form som passar alla hugade. Jag tror nog att jag skulle klara av en och annan polka, men ålderskrämporna gör att jag får begränsa mig när det gäller saker som är så hoppiga och skuttiga…

  4. klart du ska fortsätta dansa, det ger glädje och bra motion 🙂 då jag var i lägre skolåldern hände det ibland att jag fick följa med mor o far på gammeldans som det hette på den tiden, minns att jag kunde sitta på bänken o hålla mammas handväska sålänge dom dansade o jag trivdest, o när jag blev så stor så jag fick åka på egen hand så var det det bästa jag visste av att få dansa o träffa kompisarna på samma gång o där fann jag också kärleken, men då avtog dansandet, mest p.g.a. att vi blev föräldrar, men också för att han inte gillade dansandet, men ack den som ger sej, småningom fick jag med honom på en danskurs, men det var jobbigt, vi hade liksom olik takt i kroppen, men vals o bugg gick riktigt bra, med tiden vågade vi oss ut på dansgolvet med andra dansglada o det kändest så roligt att bara flyta med där även om inte allt gick i takt alla gånger, men jag tyckte det var så roligt att jag fått min kära att gilla dansandet, så numera händer det att vi åker på dans några ggr/sommar

    1. Jag trivdes också då jag fick vara med i sammanhang med dans redan som barn, Gilla. Maken har inte heller varit intresserad (fastän han ställde upp då det begav sig och drog ihop sig till giftermål), men häromåret fick jag honom med på danskurser på nytt, och nu har han också börjat tycka att det faktiskt är roligt. Ironiskt nog är det ju jag som inte orkar ”fara ut” nu, då min ork är så begränsad. Jag borde satsa på såna där eftermiddagsdanser som ordnas för pensionärer… den tiden på dagen skulle passa mig…

  5. Nån gång kring 1960 hade man församlingens folkliga präst Nils Näsman som festtalare på Vallvik julfest. Innan han sen avlägsnade sig från festen, dansade han nån dans. Då nån frågade honom om det inte är synd att dansa, svarade han:

    -Inte, om man dansar i takt!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *