beroende

För en tid sedan läste jag något om skillnaden mellan beroende och missbruk. Nu minns jag inte exakt vilken skillnaden angavs vara, men det gav mig en tankeställare, för jag har på något sätt likställt de båda begreppen utan att riktigt ha tänkt efter. Men visst är det en skillnad mellan att vara beroende av t.ex. insulininjektioner för att man har diabetes typ I och att vara missbrukare, som om någon som inte har diabetes skulle använda insulin i någon form av berusningssyfte (nå, det var kanske en dum jämförelse, men jag tycker ändå att den är talande på sitt vis). Jag fick upp ögonen för det här temat redan tidigare, då jag såg ett filmklipp om missbruk av receptfria värkmediciner. Där intervjuades en kvinna, som använde Treo varje dag – inte för att hon hade ont, utan för att det ”piggade upp” och ”smakade gott”. På något sätt har jag föreställt mig att den som använder för mycket receptfria värkmediciner använder för stor dos, eller har använt dem för länge så att hen inte klarar sig utan medicin utan att få ont osv., inte att någon skulle ta dem sådär annars bara av olika orsaker. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Och jag gick som vanligt till mig själv, och tog en funderare på hur det ligger till med mig – är jag beroende av någonting, missbrukar jag någonting? På sätt och vis är jag väl beroende av min antidepressiva medicin, för jag får obehagliga abstinenssymtom om jag glömmer att ta den. Jag vågar inte heller sluta med den (än iaf) av rädsla för att börja må sämre, även om jag inte blivit ”återställd” av medicinen. Vad nu det där återställd betyder, jag vill inte bli ”återställd” i betydelsen av att trilla tillbaka i en ohållbar situation, och det kan ju inte vara meningen med medicineringen heller. Jag har försökt fråga både psykiatern, psykoterapeuten och arbetshälsovårdens läkare hur jag vet när jag är ”återställd”, men det tycks inte gå att få ett enkelt svar på den frågan, så jag får leva vidare med att vara beroende av medicinen på ett plan. Såtillvida är den inte ”beroendeframkallande” att det skulle behövas allt större doser för att jag ska klara av vardagen. Det är väl ett sånt beroende som börjar närma sig missbruk.

Beroende kan man vara på många sätt, psykiskt, fysiskt och säkert andligt och socialt osv. också, beroende på hur man ser på saken. Jag har några egenartade beroenden, som jag inte tycker är så farliga. Fast, tycker den som är beroende/missbrukare att beroendet/missbruket är ”så farligt”? Hör det inte till fenomenet att sakna insikt? Nåja. Jag. Tror. Ändå. Inte. Att. Jag. Har. Nåt. Sånt. Såheså.

Mitt beroende nr 1:

Jag är klockberoende. Det är bara att konstatera. Jag får ångest av att inte veta vad klockan är eller hur länge jag har hållit på med det ena eller det andra. Vissa säger att de inte behöver ha något armbandsur, för det finns ju klockor överallt – på väggar, på telefonen osv. Nåjo, visst finns det en hel del klockor, men inte ÖVERALLT. Jag vill närsomhelst kunna kasta ett öga på min handled (eller, när jag jobbade på sjukhuset, på sköterskeklockan som hängde på bröstet) för att kolla vad klockan är. Det kan jag ju inte om jag råkar vara i ett rum Utan Klocka. Eller utomhus, Utan Stora Klockor på t.ex. affärskomplex. Eller om jag måste gräva fram telefonen för att klicka fram klockan.

Det var också en orsak till att jag ogillade aktivitetsarmbandet, som jag köpte då jag fick infallet att jag skulle delta i Folkhälsans Hälsostege, som gott skulle ha kunnat bli en Ohälsostege för mig. Visst finns det klocka på aktivitetsarmbandet, men den syns inte om man inte trycker fram den. Snudd på katastrof.

Så jag älskar min gamla pulsklocka, en 40-årspresent, den hänger med, och det var så oerhört skönt att få ta av aktivitetsarmbandet och lägga klockan på mig igen. Puh. Aldrig mera klockor som måste klickas fram.

Sen är det en helt annan sak hur sunt det är att alltid liksom ta tid på allt. Sunt eller inte, det hjälper mig att klara av vardagen med minsta möjliga stress, och då måste det vara bra. På sitt sätt iaf.

Beroende nr 2:

Jag är stickberoende. Alltså, beroende av att få sticka (eller möjligen virka) varje dag. Någon enstaka dag då och då hinner jag inte sätta mig ner med ett handarbete, och det känns inte bra, även om jag själv har prioriterat annat just den dagen. Stickningen är som en sån där gosefilt som barn har. När jag sätter mig i min vrå med en stickning känns det som om det skulle vara ”frid på jorden och till människorna en god vilja”, och jag behöver den friden för att orka med ofriden mellan stickningarna. Om jag inte skulle använda klockan till att begränsa mitt stickande vete fåglarna om jag alls skulle få mycket annat gjort.

Jag har alltid tyckt om att handarbeta, men det är först under rehabiliteringen efter min burnout som stickningen blev ett beroende. Det borde ju inte vara så skadligt att sticka, jag tycker att jag har blivit bra på att slappna av medan jag stickar, så jag får inte ont i axlarna av det heller, åtminstone inte i första hand, eftersom jag alltid begränsar stickandet till en (eller under lediga dagar några) timme (timmar).

Beroende 3:

Ljudböcker. Och de hör ihop med stickandet. Jag klarar fortfarande inte av att titta på tv, åtminstone inte någon längre stund. Kombinationen av rörliga bilder och ljud gör min hjärna förvirrad, tv-tittande är stress och absolut inte avkoppling för mig.

Ljudboksberoendet har också uppstått efter burnouten. Visst läser jag pappersböcker också ibland, men kombinationen sticka och lyssna är… nirvana, typ.

Har du några beroenden?