Som en fortsättning på föregående tema, och också på det som Uupee skrev nyss, tänkte jag skriva ner några tankar om besinning. Besinning är bl.a. en aristotelisk dygd. Konsten att inte rusa iväg hals över huvud och följa sina flyktiga känslor för det ena och det andra, kan man kanske säga. Häromdagen hade vi en intressant kaffebordsdiskussion på mitt jobb om just besinning. Och gjorde en jämförelse med s.k. ”magkänsla”. Det lär vara så att det ligger rätt mycket i metaforer som ”magkänsla”, en levnadsvisdom, att människor har kommit fram till att det känns i någon viss del av kroppen när det ena eller det andra är bra eller inte bra.
Personligen har jag väldigt känslig mage, liksom mycket annat som är känsligt hos mig. Så jag har lite svårt för att följa magkänslor och instinkter och sånt. Inte för att jag inte skulle tro att det finns ett visst belägg för att man ska lyssna på sin mage, men för att jag tror att vi nutidsmänniskor, eller åtminstone jag, är så fjärmade från det naturliga och instinktiva att vi inte längre kan leva på instinkt. Det finns alltför mycket annat som pockar på.
Ibland följer jag min magkänsla. Som att jag inte ställer upp som gästlärare och håller kurser vid yrkeshögskolan. Jag har gjort det ett par gånger, och det var inte värt all den vånda och allt det magont den saken förorsakade. Jag sjunger inte heller solo, av samma orsak. Och jag tittar aldrig på skräckfilmer, överdrivet våldsamma filmer eller filmer med parapsykologiska teman. Det obehag sådant framkallar hos mig är inte värt det eventuella underhållningsvärde filmerna kan tänkas ha.
Men sen, när det gäller allt möjligt annat i livet är det inte så enkelt. Skulle jag ha följt min magkänsla och låtit bli allt som ger fjärilar i magen, är det inte mycket jag skulle ha åstadkommit. Undrar om jag skulle ha jobbat alls, då? 3½ år som lantbruksavbytare räckte t.ex. inte till för att ångesten och pirret i magen inför arbetsdagarna skulle lägga sig. Senare i livet har den värsta jobbångesten lagt sig efter ett par månader på ett nytt jobb (och nya jobb, det har jag minsann haft). Fortfarande kan jag ju ha nervositetspirr inför vissa moment som har med jobbet att göra. Borde man avstå från sånt då? Det gör jobbet omöjligt. Eller ska man tro att lite rampfeber bara är bra och gör att man skärper sig och gör sitt bästa?
Jag tycker ju också om att uppträda. Med teater och dans, t.ex. Likförbenat är jag ju nog nervös och har en hel fjärilsfarm i magen inför uppträdanden, och tanken ”varför utsätter jag mig för det här” infinner sig varje gång inför ett uppträdande. Men bara man kommer igång blir man så taggad att man skulle kunna fortsätta länge till.
Så besinningen är nog kopplad till magkänslan OCH till förnuftet. Den sitter inte enbart i kroppen utan också i huvudet. Jag får återkomma till förnuftet en annan dag 😉
Och, varför skulle det egentligen vara fruktbart att separera tankarna från kroppen? Människan är en odelbar enhet…
Själv har jag aldrig riktigt sett uttrycket magkänsla som något annat än en metafor för intiution, något som vi män inte lär vara begåvade med 🙂 Jag vill nog ändå hävda annorlunda… Å andra sidan brukar jag definiera intuition som: När mitt undermedvetna tänker snabbare än jag själv.
Man kan ju jämföra med jämföra uttrycket magkänsla med engelskans ”gut feeling” eller finskans något vulgära ”perseentuntuma”. Besinning är enligt mig mera kopplat till analytiskt tänkande.
Där ser man, Uupee, man kan uppfatta både det ena och det andra olika 🙂 Magkänsla låter förstås också som intuition, det har du rätt i. Besinningen har att göra med både det ena och det andra och det tredje, tror jag…
Det finns vissa saker som man vill göra men inte vågar göra,gör man det får man obehagskänslor vid lämnadet av bekvämlighetszonen.Så var det för mig med sjungandet, den första tiden var hemsk innan jag fick in vanan och kunde lita på mig själv och dom andra i orkestern, då först blev det roligt. Nu förtiden tar jag inte så hårt på misstagen utan dom blir oftast en humörshöjare.Även flygning var en obehagszon jag som jag lämnat bakom mig,inte för att jag njuter av att flyga,men jag njuter av att resa.Man är trygg i bekvämlighetszonen,men vill man pröva på nåt nytt så får man emellanåt masa sig ur den!
Intressant det där, Ove, för det måste ju vara något hos ditt sjungande och mitt dansande som fått oss att fortsätta trots nervositeten. Och det ger förstås en kick att våga det man inte visste om man skulle våga men trodde att man ville.
Det där påminner mig förresten om då vi för några år sen diskuterade att jag skulle kunna få sjunga med er nån gång 😉