Inte min födelsedag, utan min yngste sons. Då är det svårt att komma på annat att skriva om. 17 år fyller han i dag, så det dröjer inte länge tills alla mina barn är myndiga.
– Hur vet man när det är dags att åka till BB? brukar gravida kvinnor undra. – Säg det, brukar jag svara… det hjälper inte att man har fött tidigare, man vet ändå inte. ”Man” borde kanske hellre skrivas ”jag”. Det är svårt. Vissa mammor säger att de genast har vetat att idag är det allvar, fastän de skulle ha haft sammandragningar tidigare under graviditeten. Skulle jag ha väntat tills jag var säker på att det faktiskt var på gång skulle väl sonen ha fötts hemma eller i bilen. När tiden för sonens födelse närmade sig började jag vara närmast immun mot sammandragningar, och antog att det var falskt alarm än en gång. Nå, så småningom blev det i alla fall så pass intensivt att jag tyckte att det var säkrast att vi gav oss iväg. Vilket var bra, för medan vi körde till sjukhuset blev jag mer och mer övertygad om att det nog var dags. – Och nu blir jag arg om du säger att det här bara är förvärkar, sa jag till min barnmorskekollega som tog emot mig. Hon kastade en blick på mig, log och sa åt sjukhusbiträdet att säga åt den andra barnmorskan att hon inte kan komma och assistera med en baby som nyligen fötts, ”täällä on täysin auki” (utan att ha undersökt). 45 minuter hann jag vara där. Mitt i natten var det, och maken kunde inte vara med, han måste fara hem till de tre barnen, den yngsta var bara ca 1 år och 8 månader.
Hursomhelst gick det bra, och jag vet inte riktigt vart dessa 17 år har tagit vägen. Fast det har hänt massor. Nu är min bebis en ung man som ska bli fordonsmekaniker, har flickvän och väntar på att få ta körkort och köpa bil. Och han är fortfarande mammas gullivän (rättare sagt en av mammas gullivänner) 😉