För att man ska kunna slappna av och sova gott, behöver man också en bra säng. Eller, ”behöver”, är relativt, förstås. Det är bra att ha en bra säng, kanske man kan säga.
När jag i tiderna flyttade till Hankmo, hade jag en säng som var en sån där utdragbar soffa av enkelt slag. Man skyfflade ihop två resårbottnar till en helhet, ställde sängen uppefter en vägg och placerade en soffliknande madrass på den som sittyta, och en ryggstödsliknande, på längden hopvikbar madrass som ryggstöd, om man ville att den skulle föreställa soffa. Jag ville att den skulle föreställa dubbelsäng, så jag lät den vara utdragen och placerade den med huvudändan mot väggen och fri yta på båda långsidor, sådär som dubbelsängar brukar vara placerade. Två tunna superlonmadrasser på spjälbottnarna, vanlig bäddning och ett nyinköpt rosa sängöverkast som kronan på verket. Jag såg på mitt verk och tyckte att det var gott.
Mommo var ivrig och glad över att jag skulle flytta till byn, och hjälpte mig med både det ena och det andra. Det fanns ingen frys i huset som jag hyrde, och hon lovade glatt att jag fick använda hennes frys, så alltid då och då när jag hade bakat, tog jag mig en tripp till mommos (det var väl ca 3,5 km) och la mina blygsamma mängder rågbröd och liknande i hennes stora box. Mommo berättade också i samband med flytten, att en av mammas ogifta fastrar bestört hade sagt: ”Men inte ska hon väl ha dubbelsäng???” – Klart hon ska, svarade mommo, det är mest praktiskt när pojkvännen ska sova över. Fastern lät sig motvilligt nöja med detta handfasta argument, och ingen av fastrarna snörpte på munnen eller kommenterade sängen desto mera när de hälsade på.
Pojkvännen, dvs. nuvarande maken, sov över då och då under det första året jag bodde i stugan, och under det andra året sov han där praktiskt taget varje natt trots sin fars muttrande protester. Officiellt var vi aldrig sambor, vi bodde inte ihop officiellt ens under det första halvåret som gifta… sen flyttade jag till svärgården.
När jag kommit mig så långt hade också ”spjälsängen” fått ge vika för en Riktig Dubbelsäng. Vi köpte den begagnad av makens kusin. Den där spjälsängen med superlonmadrasserna var nämligen både obekväm och opraktisk som dubbelsäng. Madrasserna gled isär, och att hamna mellan dem, på de där infernaliska spjälorna, var inte behagligt. Att hamna utanför sängkanten på sviktande superlonmadrass var inte heller någon höjdare. Jag försökte råda bot på saken genom att sy tryckknappar i madrasserna. Det hjälpte inte, de tryckte upp sig hur lätt som helst. Jag försökte också med säkerhetsnålar, men de rev sönder tyget som superlonmadrasserna var klädda med.
Den nya sängen, med tillhörande nattduksbord, var svart. Inte den färg jag hade valt om jag hade köpt en ny säng, men den fick duga. Rätt snart investerade vi också i Riktiga Resårmadrasser, med bäddmadrasser och allt. Det blev åtskilligt bekvämare.
För ca 4 år sen hade vi i alla fall fått nog av den sängen och de madrasserna. Madrasserna började bli nerlegade, min bäddmadrass blev sig aldrig riktigt lik efter att ha varit indränkt med fostervatten i ett par omgångar… och sängbotten knakade förfärligt. Den bestod inte av spjälor, utan av ett par stora fanerskivor, om jag minns rätt. Den var liksom en stor låda, 160 x 200 cm ungefär. Och när maken vände på sig, knakade skivan eller vad det nu var som knakade, så att det lät som om någon knackade på dörren. Jag har alltid varit lättväckt, och alla år med småbarn hade gjort så att jag var än mer på helspänn, och jag höll på att få spader av det där ljudet. Så när dottern och hennes sambo köpte sig en Riktig Dubbelsäng, övertog vi dotterns 120 cm breda resårsäng och eldade upp Kusinens gamla dubbelsäng, med resårmadrasser, bäddmadrasser och allt. Vi tänkte att vi ska testa hur det är att sova i en sån där smalare säng, jag har alltid tyckt att det ser så rart ut att sova så nära varann.
Och det funkade bra. Vi stördes inte av varandra. Vi sov i den ända tills för någon månad sedan, då vi, efter viss vånda och en hel del resonerande och funderande hit och dit äntligen kom oss för att köpa en Ny Dubbelsäng. Den är verkligen bekväm. Men hög. Underligt varför de gör sängarna så höga nuförtiden… när man sitter på sängkanten dinglar man (åtminstone jag, som inte är så lång) bokstavligt talat med benen. Fast kanske det är bra sen när man blir äldre, om man har lite svårt att ta sig upp ur låga, mjuka stolar och så. Den har en stor bäddmadrass, det är verkligen bra. Inget som glider isär. Tyst är den också. Dotterns säng knäppte när man andades, det störde mig ibland. Den knakade alltså inte av att maken vände på sig, utan den knäppte under mina öron av min egen andning. Den här sängen håller käften och är synnerligen bekväm. Det är liksom två resårsängar, så man har varsin, och ändå en enhet, då den har en sån där stor, tjock bäddmadrass. Kanske den här håller paret ut…
Man kan ju inte direkt anklaga er för att ha varit slösaktiga med sängar precis. Sen jag flyttade hemifrån för drygt 25år sen har jag avverkat ung 8 sängar varav flera begagnade och/eller i någon annans ägo. Sen en kort tid tillbaka äger jag min i ordningen 2:a nyinköpta säng som jag sover som en prinsessa i. Det är konstigt det där hur det blir viktigare med åren med tjockleken och dämpning, bredd och separata madrasser under den gemensamma bäddmadrassen. Absolut ska vi hoppas den hållet paret ut, eller iallafall längre än försäkringsbolagets värdeavskrivningstid 🙂
Känner igen den första sängtypen du beskriver. Hade en sådan i min första studentbostad. Sängen fungerade som soffa på dagarna när den vikbara madrassen ställdes mot väggen. Bekvämligheten var inget att hurra över, men det fick duga.
Det ska vi hoppas, Miisu, och med vår sänginköpstakt lär maken och jag åtminstone vara pensionärer, och det med råge, innan det blir dags för nån ny säng 🙂 Om det inte blir så att vi vill ha varsin helt egen säng i något skede. För ca 10 år sen var jag övertygad om att jag skulle ordna ett eget sovrum åt mig, så fort något rum i huset skulle bli ledigt. Numera känns det inte så angeläget, vi har ju plats om så skulle vara. Kanske det plötsligt blir så att vi har två dubbelsängar, i två olika rum, och kan välja om vi vill sova enskilt eller tillsammans…
Om jag minns rätt, Kicki, så var det så att jag hade den där soffsängen i mitt flickrum också, när jag började sova i eget rum. Jag var väldigt ängslig och känslig av mig redan som barn, och hade svårt för att sova ensam. Jag minns att pappa tipsade mig om att man kunde ha den där vikta ryggstödsmadrassen kvar när man sov, så kändes det nästan som om någon skulle sova bredvid en. Lite tryggare. Ändå smet jag ofta iväg till föräldrarnas säng mitt i natten, upp till tioårsåldern… efter det började jag söka trygghet hos min lillasyster i stället då jag tyckte att det var för pinsamt att sova med mamma och pappa då jag var så stor. Det är först nu, i 50-årsåldern, jag blivit tillräckligt trygg för att obesvärat kunna sova ensam.
😀 Det var ju en spännande idé! Ni kanske tom börjar dejta på nytt vid ålderns kant. Förhoppningsvis då med varandra 😉
Vem vet, Miisu, det skulle ju kunna vara spännande 😀
Ler åt dina sängar 🙂 en likadan utdragbar/spjälsäng startade jag mitt ensam -senare 2 samboende med. Men då vi gifte oss köpte vi en ny stadig säng, den tjänar oss ännu men nya resårmadrasser och botten har bytts ut .
Ja, så kan man förstås också göra, Greta. Byta ut botten. Det tror jag inte att vi tänkte på. I alla fall inte så mycket. Det där med en svart säng var liksom ändå något av en nödlösning 🙂 Inte för att den här mörkgrå vi har nu är i min smak sådär färgmässigt heller. Men när den är bäddad, och man har ett överkast som täcker det gråa (den har ingen gavel) så syns det ju inte, och då är det huvudsaken att den är bekväm.
Vi startade vårt gemensamma liv med två bastanta ekschabrak till sängar. Vi hittade dem på svärföräldrarnas vind i stan,där nåt gammalt rektorspar hade lämnat dem efter sig. När barnen började nattvandra köpte vi två 90cm sängar=180 cm dubbelsäng och när vi köpte nya för nåt år sen blev det samma bredd,trots att nattvandrarna flyttat för länge sen. Men jag är bortskämd med rörelsefrihet.120 cm skulle nog resultera i att jag vältrade mannen överbord. 🙂
Hehe, Måsa-Mållon, vi har faktiskt aldrig vältrat varandra ur någon 120 cm säng (vid villan och i övernattningslägenheten i stan fortsätter vi med den bredden). Men jag vill inte ha en så smal säng placerad så att det är golv på båda långsidorna, om man säger så, utan så att sängen står uppefter väggen. Det var en av fördelarna med den smala sängen – när man är i ”mummukuume-åldern” och har lite varmt då och då, är det så skönt att lyfta på täcket och lägga hela ryggen uppefter en sval vägg…