Det här med att fasta, och fastan som en tid av året, finns i flera olika religioner och traditioner. Om jag har förstått saken rätt, handlar det både om att avstå från något och om att få sig en rening av något slag. En fysisk rening, om man avstår från fast föda, och en andlig rening, om man avstår från något till förmån för eftertanke och stillhet. Det är säkert ingen dum tanke.
Men trots att fastandet kan vara bra för den som ägnar sig åt det, i en eller annan form, kan det också ställa till med (åtminstone potentiella) problem. Nu tänker jag inte på faktiska problem som att den som låter bli att äta kanske börjar må dåligt, utan på problem av mer diffus art. Vad är det man ska avstå ifrån, och varför? Ännu viktigare kanske – vad är det man ska göra i stället? Ska man tala om att man fastar eller avstår?
Jag antar att det är med den här saken som med många andra – det finns inte ett rätt svar som skulle gälla alla människor i alla situationer. När det gäller det där med fasta och mat, har jag funderat en hel del på hur vi i västvärlden gärna gör, och det har jag också skrivit om tidigare. Vi håller gärna fast vid att man ska smälla i sig fet och god mat på fettisdagen, och att man ska äta en massa påskläckerheter när det är påsk, trots att vi ofta gärna hoppar över det där med fastan däremellan. Alltså äter helt vanligt, och skulle rent fysiologiskt sett varken behöva ladda upp före fastan eller fylla på några sinande förråd efter den.
Att avstå från något som känns onödigt, i alla fall för en viss tid, kan faktiskt kännas motiverat. Om det avståendet sen råkar infalla under den kristna fastetiden eller under en annan tid av året är en annan sak. Vad det är som känns onödigt varierar också. Ett år hade jag bestämt att jag inte skulle dricka alkohol under fastetiden. Det väckte naturligtvis reaktioner, det väcker alltid reaktioner i vår alkoholcentrerade kultur om man tackar nej. Antar att det är lite sådär som med att tacka nej till sött, eller att glatt berätta att man älskar att träna. Den som använder alkohol, gärna äter sött och/eller tycker att det är tråkigt eller jobbigt att motionera och träna, får nån form av dåligt samvete, som vederbörande försöker döva med att ifrågasätta valet av fasteobjekt (eller vad det nu gäller). – Varför ska du låta bli att dricka alkohol? fick jag höra. Du kan väl låta bli att använda Facebook i stället. Det svaret gjorde mig faktiskt både lite ledsen och bestört. – Nu var det ju fråga om att lämna bort något som man känner är onödigt, svarade jag. Att ha kontakt med mina vänner känns inte onödigt. Det skulle snarare ha känts rent ut sagt taskigt i den dåvarande situationen att göra något så själviskt. Liksom”ha ha, nu tänker jag BARA ägna mig åt mig själv under fastan, och strunta i hur ni har det. Sorry nu bara om ni är ledsna eller sjuka eller glada eller vadsomhelst, jag har inte lust att dela er tillvaro nu.”
Men, det har funnits tillfällen då jag har avstått från fb, och också som bekant från bloggandet. Sociala nätverk är bra, men om det blir så att de tar mera kraft än de ger, och man känner att man har ytterst begränsade krafter, kan man faktiskt behöva få avskärma sig. Inte för att det skulle vara onödigt att ha kontakt med folk, men för att man inte alltid orkar bära också andras bördor när man dignar under sina egna. Oavsett om andra tycker att ens bördor är särskilt dignande eller inte, det är den egna upplevelsen som är avgörande för orken, inte hur stora bördor man har i nån märklig objektiv jämförelse över vem som har det mest eländigt (där lär vi i västvärlden raskt komma till korta om man jämför med de som verkligen har det svårt).
Jesus sa till sina lärjungar att om de ska fasta, så ska de göra det diskret. Inte för att bli sedda ”se vad duktig jag är, jag fastar och lider väldigt tappert av det”. Ska man alltså inte berätta vad man eventuellt avstår från? Och hur gör man då om man t.ex. tänkt avstå från det ena och det andra och blir bjuden? – Nej tack, är förstås alltid gångbart. Men det är lätt hänt att man blir invecklad i en besvärlig diskussion, i synnerhet om man varken vill ljuga eller säga som det är. – Jag vill inte prata om det, låter överdrivet dramatiskt.
Nåja. Varför göra det enkelt när man kan göra det komplicerat. Jag tror inte jag ska fasta alls nu. Jag kan stilla mig ändå. Eller så bestämmer jag mig för att avstå från något. I smyg. Eller så inte.