#blogg100 dag 9 – kvällsljus

I kväll kom jag mig ut på hundpromenad lite tidigare, så det hade inte hunnit bli mörkt. Vi gick på byvägen som är asfalterad, relativt jämn och bra och utan överraskande snavfällor, så jag höll mig utan svårigheter på benen den här gången.

Som så många gånger förr blev jag alldeles lyrisk över det vackra kvällsljus som kan ses i Västerhankmo, det är som att allting skulle få ett rosagyllene skimmer när solen håller på att gå ner. Antagligen skimrar det lika vackert på andra håll, men det är som att det skulle synas extra bra då den västra delen av byn mest består av odlade fält. Slätt och platt är det, som på så många andra håll i Österbotten. Över slätterna ser man årstidernas växlingar i den nedgående solens strålar, och det är så fint att det liksom varken går att fånga i ord eller på bild.

Ibland har jag tänkt att det skulle vara roligt att ha en bättre kamera, en som skulle kunna fånga fler nyanser av ljus. Min kamera är liksom så ”allt eller inget”. Antingen blir det megaljus blixtbelysning på allt och alla (som är inom nära håll) eller så grumliga bilder, om man inte använder blixt. Darrhänt är jag ju också, vilket gör att det är ännu svårare att fotografera utan blixt. Att försöka ta bilder på håll, t.ex. i en festsal eller ett auditorium är dömt att misslyckas (jodå, jag kan inte låta bli att försöka ibland, men det blir inte bra). Blixten når inte fram. Så jag är inte helt nöjd med kameran. Delvis är det säkert också jag som inte förstår mig på allt den ev. kan göra.

Men, man behöver ju inte ha allt här i världen. Jag kan fortsätta att spara de vackraste bilderna i mitt eget minne och fotografera för att få bilder som får vara av större känslomässigt än estetiskt minnesvärde.