”Vain siksi, että olen minä” – haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. alueen blogeista löydät erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta – sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!
”Bara därför att jag är jag”-utmaningen är Vasatraktens bloggares gemensamma upprop mot mobbning. I dag, 21.10, kan du läsa olika berättelser om detta viktiga ämne i våra bloggar. Du som läser min blogg – dela gärna minst en av texterna som ingår i den här utmaningen! Låt oss tala om mobbning, tillsammans våga bry oss och lägga oss i!
Jag nämnde tidigare att jag är medlem i fb-gruppen Vaasan Alueen Bloggarit, en intressant grupp som har fått mig att läsa också finskspråkiga bloggar, och att upptäcka att flera av mina bekanta bloggar utan att jag visste om det. I dag har gruppen ett alldeles speciellt tema, nämligen mobbning. Jag har tidigare skrivit om hur jag själv blev mobbad som barn, så det ska jag inte upprepa. I stället ska jag berätta om en liten händelse för några år sedan, en händelse som berörde mig djupt, och där jag inte ingrep. Kunde jag ha gjort det? Borde jag ha gjort det? Som tidigare mobbningsoffer reagerar – och kanske överreagerar – jag när jag får en känsla av att någon blir mobbad, eller när skämt börjar övergå i trakasserier. Samtidigt tål jag en hel del skämt som andra inte tål utan att bli ledsna eller ta illa upp, har jag märkt. Det kan vara svårt att veta var gränsen går alla gånger. Men ändå.
Min dotter har spelat fotboll i många år. Hennes lag hade match mot ett lag med finskspråkiga flickor. En av flickorna i det gästande laget verkade vara totalt utfryst av både de andra flickorna i laget och av tränaren. Det var hemskt att se. Jag satt högt uppe på den lilla läktaren, och hörde flickorna som satt ”i byte” sitta och prata (jag vet inte vad ”i byte” heter på ”riktig svenska” men barnen brukar säga så, jag är inte fotbollsintresserad utan har bara följt med ibland för att visa att jag stöder mina barn vad de än hittar på. ”På avbytarbänken” kanske det heter?). En av flickorna i dotterns dåvarande lag kallas Carro. De finska flickorna hörde Carros namn ropas, och en stöddig flicka sa något spydigt till sin kompis om att Karru var ett konstigt namn. – Hon heter säkert Caroline, sa en annan flicka. – Sa någon något? sa den stöddiga flickan. – Jag hörde inget, gjorde du? Kompisen ”hade inte heller hört något”. Och så där gick de an. Den mobbade flickan blev totalt ignorerad av de andra. När det var hennes tur att gå in på planen, sa tränaren ”Nyt Satu menee saunaan”, i en lätt spydig ton fastän det säkert skulle föreställa skämtsamt. Och de andra flickorna hakade förstås på och skämtade hånfullt om detta och om hur uruselt det förstås skulle gå när Satu var på plan.
Fruktansvärt. Jag var alldeles beklämd efteråt, och det ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på det där. Hur kan det bli så att en lagmedlem är så där icke önskvärd? Och så talar man om att idrotten är så bra för barnen, skapar kamratskap osv.
Hade det varit i dotterns lag, hade jag definitivt ingripit. Jag hoppas innerligt att någon annan ingrep så småningom, att det inte blev så att alla föräldrar, barn osv. som var involverade i det gästande laget bara tittade åt något annat håll.
Och jag hoppas verkligen att Satu har det bra nu då hon är vuxen, att inte utfrysningen har förstört hennes liv…
Hur skulle barnen kunna bete sig när vuxna inte kan,tänker jag ofta….
Det kan vara komplicerat detta med mobbning,men förebygga den och motarbeta den måste vi, alltid och överallt.
Så sant, Måsa-mållon, vi får jobba på den saken hela tiden och tänka oss för!
Jag hoppas den Carro har lärt sig att man duger ändå, ”även om man heter som en hund” som jag fick höra när jag var liten. Säg, folk vet inte bättre, och såna kommer man att möta på genom hela livet. Det är då upp till en själv hur man reagerar på det man möter och om man låter sig påverkas av negativitet. De som mobbas värst mår knappast riktigt bra själva.
Så är det säkert, Carro… men när man är som värst utsatt är det en klen tröst att de som mobbar troligen inte heller mår bra. Det behövs mycket uppmuntran och mycket kärlek och stöd så att man får tillbaka sin självkänsla.
Att heta som en hund… ja, allt kommer då folk på att säga :-/ Jag hette Storbacka i efternamn, vilket lätt blev Storkacka, men faktum är att jag inte minns att det skulle ha stört mig så mycket. Det fanns annat som var värre – t.ex. att jag var ful och hade fula kläder och satt fånigt och sa korkade saker och hade en knäpp pappa (han hade varit mobbarnas lärare) och, tja, det var jobbigt.
Numera vet jag lyckligtvis att jag duger och att jag inte är fulare än folk är mest och dessutom gör det inget om man är ful, vad kan man, man kan vara bra ändå <3 Och jag har en fantastisk pappa!