Idag, när jag var på jobbet, läste jag en bok som jag beställt som kursbok till nästa läsår: Humanistiskt ledarskap av John Steinbeck. En intressant och lite annorlunda bok. Han skriver bl.a. att han anser sig vara en ”praktisk teoretiker”. Det fick mig att (än en gång) fundera på hur jag ser på mig själv i förhållande till teori och praktik. Jag brukar ju hävda, och har säkert också tidigare skrivit något blogginlägg om, att jag inte ser någon motsättning mellan teori och praktik. – Visa mig den teori man inte skulle kunna tillämpa, skulle jag kanske en smula övermodigt säga. Att det finns skillnad mellan ideal och verklighet är däremot en helt annan sak.
Jag skulle säga att jag är tvärtom i jämförelse med Steinbeck. Jag är en teoretisk praktiker. Jag vet att det finns sånt som kallas ”intuition”, och jag värdesätter ”livets skola” och praktisk erfarenhet, och har själv inte heller tummen mitt i handen. Jag tänker mig alltid alla teorier som jag läser i en praktisk situation. Det kan hända att jag drar förhastade slutsatser och förenklar teorierna. Men när det gäller mig själv litar jag INTE på någon intuition. Jag tror att de flesta nutidsmänniskor är så fjärmade från det ”naturliga” och instinktiva att vi behöver teorier. Goda teorier. Jag vill veta hur jag ska göra, och varför. Men jag inser också att jag själv har ansvar för att omsätta teorin i praxis, och att jag omvänt genom mitt praktiska arbete kan bidra till att teorier modifieras och utvecklas.
Hur ser du på förhållandet mellan teori och praktik?