I morse, när jag som vanligt lyssnade på Radio Vega medan jag körde till jobbet, råkade jag höra ett inslag (kanske det var i nyheterna?) om behovet av att reglera verksamheter som betecknas ”alternativ medicin” (rätta mig om jag kommer med sakfel här, för jag lyssnade bara med ett halvt öra tills jag märkte att det var intressant och spetsade öronen och skruvade upp ljudet). Läkarförbundet protesterar, som väntat, skulle man kunna säga. En läkare som intervjuades sa däremot en sak som var lite oväntad för mig, men som jag anser var väldigt viktig i sammanhanget. Han gillar inte uttrycket ”alternativ medicin”, och sa att vi talar ju inte heller om ”alternativ juridik” eller ”alternativ teologi”. Det var en viktig vetenskaplig poäng, anser jag, som själv företräder en s.k. vetenskapligt förankrad utbildning och bl.a. har undervisat i vetenskapsteori.
Medicin som vetenskapsområde är alltså en sak för sig, praktisk vårdverksamhet en annan, även om de hör ihop. Att alla olika behandlings- och vårdformer som står till buds inte har sitt ursprung i (den västerländska) medicinska vetenskapen är klart. Då är det också missvisande att tala om ”alternativ medicin”.
”Alternativ” kan också uppfattas som ett uteslutande, antingen-eller-resonemang. Är ”kompletterande” bättre? Jag vet inte.
Men ett vet jag, och det är att inom alla vetenskaper finns det teorier som delvis motsäger varandra. Också inom medicinen. Liksom inom mitt eget område, vårdvetenskapen. Det handlar bl.a. dels om att man ser på människan på olika sätt, dels på att människan är så outgrundlig att det inte finns EN fullständig teori som skulle förklara allt, eller EN medicin eller behandling som alltid skulle hjälpa. Visst är det ofta så att man kan anta att ”om jag har krämpa X behöver jag få läkemedel Y, så blir jag frisk”. Men det är inte alltid så. Krämpa X kan gå över av sig själv; skulle kunna botas med läkemedel Z; skulle kunna botas med t.ex. vila eller motion eller massage; krämpa X kanske tillfälligt går över med hjälp av läkemedel Y men återkommer eftersom jag inte slutat med mitt olämpliga beteende som bidragit till krämpa X… Listan kan göras lång.
Det vi alla vill, vi som på något sätt är involverade i vård av människor, vare sig det gäller behandling av sjukdom, förebyggande eller hälsofrämjande vård, är att hjälpa människor att må bättre med hjälp av metoder som vi själva tror på. Tyvärr finns det också inom dessa branscher folk som mest är ute efter att maximera sin egen vinst. Eller efter att behålla någon form av status och makt. Om man har ett genuint intresse för människan och hennes välmående, borde man se att vi alla har en uppgift att fylla, eller hur? Vare sig det handlar om egenvård, närstående vård, professionell vård eller annat.
Och visst, om vi tror att vi vet vad som är bra för människan, om vi förlitar oss på vetenskapligt prövad kunskap och erfarenhet, så kan vi ibland bekymra oss för att det kan gå på tok för den som låter bli att följa våra råd och i stället vänder sig till nån annan som rekommenderar det motsatta… här kommer vi in på ansvarsfrågan igen – är det patienten (och eller hans/hennes anhöriga) eller vi som professionella vårdare som har det yttersta ansvaret? Min personliga åsikt är att det är patienten som väljer, min skyldighet som professionell är att tala om vad jag känner till, och sen respektera det val patienten gör och stöda honom/henne i den processen utan att skuldbelägga.