I dag, när jag precis kommit hem till lägenheten efter jobbet, och promenerade iväg för att handla lite mat, mötte jag två prydligt klädda unga män, som såg pratsugna ut. De stannade till och hälsade, men jag sa bara ett ”hej” och traskade snabbt vidare. Antar att de var Jehovas vittnen. Eller mormoner.
Jag var hungrig och inte på humör för andliga diskussioner. Människor, som ser mig som en person som eventuellt kan behöva omvändas, gör mig lite obekväm till mods. Jag antar att det är vanligt att reagera så. Jag blir inte arg. Jag förstår dem ju – de har funnit något som de upplever är väldigt värdefullt, och de vill gärna att andra ska få uppleva samma sak. Och de vill rädda sina medmänniskor från att gå under. Problemet, om man kan kalla det så, är ju att jag redan tycker att jag är räddad, och att jag inte behöver vändas om.
Jag tror att jag har skrivit om det i något blogginlägg tidigare, att jag studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i ett år, för många år sen. Jag kände det så, att om folk vill diskutera Bibeln med mig, så är det min skyldighet att ställa upp. Men till sist blev det lite frustrerande, för det är ju ändå så att de inte enbart är intresserade av en öppen dialog, utan de vill ju att man ska komma på bättre tankar och börja delta i deras församlingsverksamhet. Och det ville jag inte. Det var en jobbig och lärorik tid, och en lättnad då den var över. Att sätta sig in i hur folk tänker är bra, då man har med många olika personer att göra.
Fast jag har liksom ändå inte energi och lust att diskutera Bibeln med mormoner i ett år, eller ens under en kortare tid…
Det är just känslan att bli pådyvlad något som man inte frågat efter eller bett om som blir besvärande. Man vill ju inte vara oartig eller otrevlig heller, men det känns definitivt inte bra.
Så är det, Kicki. Samma sak med t.ex. ”unicef-antastare” – det finns så många välgörande ändamål här i världen, men man kan inte alltid understöda alla och det är jobbigt att behöva avvisa dem och känna sig egoistisk och snorkig och snål.
Lyfter på hatten då du diskuterat Bibeln så länge med Jehovas vittnen. Jag har haft svårt för det då deras översättning av bibeln är mycket annorlunda än vår. Men försöker nog bemöta också dem på samma sätt som jag bemöter andra mänskor.
För länge sen var jag med i en grupp som diskuterade med mormoner på engelska (de är ju ofta utlänningar som är ute på missionsuppdrag), men det kom aldrig upp något andligt spörsmål utan bara vardagsengelska.
Du har rätt i att det är svårt, Lena. Det finns många översättningar av Bibeln, och översättningar är alltid också tolkningar. Att man dessutom kan tolka det översatta på olika sätt leder till intressanta diskussioner, om man är öppen och lyssnar. Men det är tungt att få sin egen tro och livsvärld ifrågasatt och söndersmulad av folk som är skolade i andliga diskussioner och en speciell retorik. Jag kände att det på något sätt var min skyldighet att diskutera då, men nu orkar jag inte med den typen av utmaningar.