Nu har jag suttit en stund på stranden och njutit av kvällssolen och vågornas kluckande. När vi var till Playa del Inglés härförleden, tänkte jag på Pippi i Söderhavet, när hon sa ”Hör oceanens bränningar” till Tommy och Annika. För där lät vågorna helt annorlunda, så det uttrycket och att vågorna ”brusar” fick en ny dimension för mig. Om Atlantens bränningar brusar, när de rullar in på Playan, så kan man säga att pyttevågorna i den inre skärgården i Kvarken kluckar. Möjligen skvalpar. Kanske de också brusar lite om det blåser riktigt hårt. Men inte så där som i ”södern”.
Jag föredrar de här beskedligt kluckande vågorna. De stora vågorna, som ändå inte var särskilt stora när vi var i södern, skrämde mig lite. Jag kan livligt föreställa mig hur de skulle kunna dra ut en till havs :-/ Men fascinerande, det var de. Att titta på, vada lite i. Och lyssna på. Det där bruset var otroligt högt, ibland måste man höja rösten när man skulle tala med den som var bredvid, bara för att vågorna lät.
Nej, jag har fortfarande inte tagit sommarens första dopp än… fast jag märkte att vattnet blivit åtskilligt varmare än för två veckor sen.
Vågskvalp och kluckningar är rogivande, men bränningar är som du skriver lite skrämmande.
Kanske det är så för oss som är uppvuxna i en landsända där det för det mesta är ganska stilla på vattnet. I dag blåser det svinkall nordanvind här ute i skärgården, men fortfarande är det mest lite skvalp och inget brus som hörs från havet. I går städade jag och travade av och an en hel del, idag skulle jag vilja sitta ute och njuta lite längre. Få se om jag lyckas hitta ett ställe där det är lä, eller om det blir till att klä på sig täckjacka och värmebyxor… jag är beredd på de flesta eventualiteter.
Upprörda hav är inget för mig. Kluckande och porlande skall vatten vara.