damm

Jag hörde en gång att merparten av det som vi kallar damm inomhus består av död hud. Det lät otroligt och lite läskigt, tyckte jag. I dag kollade jag faktiskt vad wikipedia säger om damm, och det står att ”Damm är ett övergripande namn för mycket små solida partiklar. Damm kan ha många olika ursprung och bestå av många olika material. Det kan till exempel bestå av pollen, hudpartiklar, textilfibrer, mineral eller föroreningar.” Puh, inte bara hud alltså. Hos oss är dammet dessutom till stor del uppblandat med katthår, i synnerhet den här årstiden då katterna börjar avveckla vinterpälsen.

Men jag har faktiskt noterat att jag själv är rätt dammig. När jag tar av mig strumpbyxor och långbyxor yr det massor av damm. Undrar om det alltid har varit så, eller om jag har blivit dammigare med åren? Det kan säkert delvis bero på att jag har rätt torr hud och slarvar med att smörja in mig. Kanske. Eller så är det en naturlig omsättning av hudceller?

När jag jobbade inom äldrevården var det många av våra klienter som inte riktigt gillade att de skulle duscha så ofta. ( Och då snackar vi ändå inte varje dag.) En dam sa emellertid skämtsamt att ”inte är man ju smutsig, men kanske lite dammig”. Det skrattade vi åt, hon och jag. Så jag försökte köra med den frasen också när nån av de andra klagade över ”dusch igen, suck”, att det var en av de andra som sa att man kanske är lite dammig. Och ibland gick det hem, men inte alltid. Det var en som inte riktigt ville tillstå att hon skulle vara dammig heller om hon var på det humöret. Det där med hur ofta man behöver/vill/ska duscha är synnerligen individuellt, och det är inga enkla saker heller. För man vill ju att också t.ex. äldre personer ska vara rena och fräscha, inte lukta svett eller andra kroppsvätskor, det är en del av att respektera deras mänskliga värdighet, att värna om människan. Samtidigt som det kan kännas kränkande för värdigheten att nån kommer och bestämmer att man ska duscha vare sig man tycker att det behövs eller inte. Det gäller att gå varligt fram.

Inte är det så lätt ens när det gäller ens egna barn, att finkänsligt säga till att de borde duscha lite oftare… Men, när det gäller barnen, så om inte det finkänsliga hjälper kan man mera okänsligt säga ”du stinker, gå och duscha” åt sina egna barn, än man kan det när det gäller främmande, vuxna människor. Åtminstone om ”man” är jag.

Nå, det är lördag, dag för hushållssysslor för mig. Jag tittar på dammet i hörnen och undrar hur stor % som är hud… *ryser lite*

Apropå damm, det står i wikipedia också att damm kan bilda tussar som i dagligt tal kallas för dammråttor. Jag kanske har skrivit om det tidigare, men jag minns en gång i tonåren då en finskspråkig person frågade vad ”villakoira” är på svenska och jag svarade ”pudel” och möttes av ett flatskratt från mina vänner som var närvarande, för det var inte en sån villakoira som avsågs (översättningen var nog korrekt i sig om man snackar hundras). Utan hon menade dammråttor. Som min kompis översatte till ”ullhund”. Jag hade aldrig nånsin hört någon kalla dammtussar ullhundar före det tillfället. Det måste ju vara en sån där finlandism som är direkt översatt från finskan… Jag antar att jag blev så ställd att jag inte kom mig för att komma med dammtuss eller dammråtta som alternativ översättning 🙂

0 reaktioner på ”damm”

  1. Min storebror berättade att på förläggningen i Dragsvik kallades dammråttorna för pansarvagnar. Jag var på finsk förläggning här i Vasa. Jag har inget minne av att de skulle ha haft nåt speciellt namn där.

    Andningsluftens kvalitet har väl nog stor betydelse för vår hälsa. Jag har läst nånstans att vi andas ca 25 kg luft/dygn. Därför strävar jag nog efter att vistas utomhus så mycket som möjligt, helst inte där det är mycket avgaser, rök o.dyl.

    Svar: Det har jag också hört, det där med pansarvagnar, maken har berättat det från sin tid i Dragsvik. Att de brukade ligga på golvet och skjuta pansarvagnarna som fanns under sängarna eller nåt sånt 🙂 25 kg, det låter som en hel del, men kan säkert stämma, man andas ju hela tiden. För mig är det andra problem med att vistas utomhus – jag har s.k. couperosahy, känslig hy som blir väldigt rödflammig och irriterad av temperaturväxlingar. Det är inte så roligt. Är det inte det ena så är det det andra, sa kärringen som blödde näsblod…

  2. åh, har du också sån hy. Jag blev plötsligt mer drabbad av det nu i vinter, efter att vi var vid torpet senast och jag var ute på tobak i -30 graders kyla stup i kvarten, och varvade det med ivrigt bastubad…inte bra tydligen. Har köpt såndär naturmedusin, Natural Arbutin, elo naa..och svindyrt..men inte har jag märkt att det sku hjälpa. Men jag glömmer att smörja in mig tillräckligt ofta. Läste att finländare är särskilt drabbade ty genomsnittsfinnen gör allt sånt som man inte ska göra om man har såna anlag; vistas ute i sträng kyla, badar bastu, dricker för mycket alkohol, röker, dricker mycket kaffe…

    Svar: Det var för ett par år sen som jag drabbades, och inte har jag sluppit det helt, även om graden av besvär varierar. När jag skidade till villan tillsammans med maken i vinter, den där enda gången, fick jag verkligen sota för det efteråt, med ett blossande, rödprickigt, svidande ansiktet… Det värsta är nog det där då det svider så. Inte för att jag gillar de missklädsamma röda prickarna heller, fåfäng som jag är, men den fysiska plågan är nog värre. Jag köpte också sån där svindyr Arbutin, och det har nog lugnat ner de värsta besvären – samtidigt som jag förstås inte varit så mycket utomhus. Men det stod ju att det kan ta ett par månader innan full effekt uppnås, och så länge har jag inte hunnit använda preparaten. Jag köpte både serum och dagcreme. Jag läste också om det – att det kan t.ex. lindras med laserbehandling, men att besvären nästan alltid kommer tillbaks just pga bl.a. temperaturväxlingarna mellan minusgrader och bastubadande. En detalj som också stör mig, även om jag vet att det inte är illa ment, är då folk inte kan låta bli att kommentera den flammiga, rödprickiga huden, man börjar ju inte precis må bättre av att få höra hur man ser ut, när man redan pinas av det…

  3. höh..det var ju inte så trevligt…jag har inte hört några kommentarer, men mitt umgänge är ju inte så propert.
    För mig svider det inte, det är bara allmänt oklädsamt…försöker täcka det med diverse smetor när jag ska vistas bland folk, med varierande framgång. Men när jag googlade om fenomenet hamnade jag på nån diskussionssajt och där, bland tiotals kvinnor som ojade sig över eländet, dök det upp en kommentar från en man som lät förstå att han tycker att färgglada kvinnor är synnerligen attraktiva 🙂

    Svar: Där ser man 🙂 Jag försöker också täcka utslagen, men när det är som värst och svider som mest är det också otänkbart att smeta dit någonting extra, för då svider det ännu värre. Jag får också vara försiktig med vad jag smetar på mig, eftersom jag inte tål några starka saker. En gång när jag var till en kosmetolog för att få ansiktsbehandling – när jag först hade drabbats av detta, och tänkte att hon kanske skulle kunna ge mig någon lindring – fick hon lov att torka bort allt hon försökte med. Utom ren jordnötsolja, det funkade…

    Det är knepigt, det där med kommentarer. Jag antar att uttalanden i stil med ”men hur ser du ut” eller ”gaah, vad har hänt” är avsedda att vara medlidande, men det känns ändå inte bra. Det var lite liknande då jag var gravid och hade mycket åderbråck. Först tänkte jag att jag aldrig kan visa benen, men så tyckte jag det var synnerligen orättvist att jag skulle behöva storkna i sommarvärmen bara för att jag hade fula ben, så jag lät dem synas. Och jodå, nog fick jag stå ut med många ”gaaah”-kommentarer. 🙁 Lyckligtvis har åderbråcken bleknat och gått tillbaks en hel del efter att barnen föddes.

    Jag hoppas att jag själv har lyckats avhålla mig från den typen av kommentarer, men jag är inte säker. Jag antar att sånt kommer så spontant, och att det inte är avsett att vara taktlöshet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *