det här med internet

Vad har jag gjort i dag? Jobbat, mest. Och varit ute på en lång promenad med hundarna. Jag har två för tillfället, då vi sköter om äldste sonens och hans sambos hund medan de är på resa. Och så lyssnade jag på Projekt Framgångs senaste poddavsnitt.

Som vanligt (det här börjar nästan bli tjatigt, jag vet) skulle jag så gärna ha velat delta i diskussionen och satt nästan och räckte upp handen för att få en syl i vädret då jag började lyssna medan jag körde hem från jobbet. Och, så fick jag än en gång påminna mig om att det här är en podcast om livet som ung företagare, inte om ”vem som helst”. Jag har ju funderat mycket på det där med företag själv, som mina läsare vet.

Marknadsföring. Att synas på sociala medier för att få sälja sina varor och tjänster. Det är säkert viktigt. Jag håller med Malin om att det skulle vara (åtminstone snudd på) dumt att inte utnyttja de möjligheter som finns. Samtidigt förstår jag också Michaelas tvekan. Inte så att jag direkt blir irriterad på vissa av mina fb-vänner som bjuder ut sina varor och tjänster och vill att jag ska gilla än det ena, än det andra, men, ibland känns det onekligen lite ”håhåjaja” att tacka nej till 99 av 100 inbjudningar. Hursomhelst, det är självklart att de behöver få försöka bjuda in och bjuda ut. Som läsare och användare av sociala medier väljer man vad man läser och vad man klickar på. Fortsätt ni bara!

För mig är det hittills så mycket enklare, det här med internet. Jag har inte behövt marknadsföra mig. Jag ägnar mig åt sociala medier för att det är så förbaskat roligt. För att jag gillar att ha kontakt med personer från olika perioder av mitt liv. Och förstås, det började med att jag började blogga för att jag gillar att skriva. Men, paradoxalt nog tror jag inte att det skulle vara lika roligt om jag började ta betalt för mina skriverier. Då skulle Krav och Stress infinna sig. Något som skrivandet inte alls medför som det är nu. Visst, det är roligt om nån läser, men, jag har ju aldrig satsat på min blogg, så att jag skulle ha lagt ner en massa tid på den. Varken när det gäller text eller bild (ännu mindre bild). Jag bara skriver.

Samtidigt tänker jag att det finns ett visst marknadsföringsvärde i mitt skrivande också, om jag skulle få för mig att jag vill marknadsföra det jag kan. Eftersom det finns folk som läser eller har läst min blogg, och lärt känna mig den vägen. Då skulle de eventuellt också ha förtroende för mig (eller så inte *fniss*). Något hinder har bloggandet i alla fall inte inneburit, tvärtom. Ett stort nätverk av bekanta är en styrka i många fall, oberoende av om man behöver dessa bekanta för sitt jobb eller inte.

Från det ena till det femte, jag kunde inte låta bli att storle åt Malins ogillande av tantcitat (rätta mig om jag använder fel benämning). Själv tycker jag ju att de är hur kul som helst. Kanske för att jag är en tant? På riktigt.

Och jag är en cool tant. Malin, när du funderar på hur man är när man är cool, tänk ”Yvonne”. Om det sen är något eftersträvansvärt eller inte, det låter jag vara osagt. LMFAO.

Men, seriöst, jag tänker på de där citaten som något som ger tröst. Både när jag delar dem, och när jag läser sånt som andra delat och jag klickar ”gilla”, då är det ju för att citaten, hur klyschiga de än må vara, talar till mig. I just den situation jag är, just då. Jag lägger in min egen tolkning i citatet. Det är därför klyschor faktiskt är bra. När man förmår ta dem till sig.

Människans behov av tröst är omåttligt och omättligt.

Fast jag minns inte vem som har sagt det.

Om ni undrar vad jag svamlar om, lyssna på poddavsnittet!