det var ju det där med arbete

…som jag har tänkt skriva om i flera dagar. Fast jag skrivit om det tidigare också. Vad som räknas som arbete, vilken betydelse det har osv.

Anledningen till att begreppet arbete kom på min hjärnas tapet mitt i sommarledigheten var alltså den här boken, Arbetets lust och leda av Alain de Botton. Boken utkom på engelska 2009 och översatt till svenska 2010. Det finns en massa svartvita fotografier i den, och det står att de är tagna 2009. Konstigt, för de ser så… gamla ut. Som om de skulle illustrera en för länge sedan svunnen värld. Kanske det i stället är så att de visar på något tidlöst.

I boken beskrivs olika arbeten – eller snarare vilka olika arbeten som ligger bakom olika produkter. Om det fascinerande i hur mycket som ska till innan konsumenterna får kex på sitt bord, t.ex. En hel del fakta som man inte känt till. Kryddade med författarens reflektioner, då han gjort sina resor för att se hur saker och ting tillverkas, varifrån allt kommer och vem det är som jobbar med det ena och det andra och hur de ser på sitt arbete.

På bokens baksida står det bl.a.

…föreställningen om arbetets betydelse kan också vara betungande och få många att känna sig jagade, otillräckliga och i slutändan misslyckade.

Så är det säkert. Och något nytt är det inte, hur mycket folk än försöker påskina att det här med stress och strävanden osv. skulle vara något som är kännetecknande för just vår tid. ”Vad som har varit är vad som skall komma, intet är nytt under solen”, sa Predikaren. Det som är nytt för den s.k. nutiden är det stora informationsflödet och -utbudet, ja. Men inte stressen. Inte att barn skulle tvingas bli vuxna för tidigt (jag vet, jag har skrivit om det tidigare och ska försöka låta bli att upprepa mig). Nu har man ju endast en vag uppfattning om hur livet tedde sig för de generationer man inte hunnit umgås med personligen, men om jag tänker på mina morföräldrar och mina svärföräldrar – usch vad de jobbade och slet. Och många med dem. Att vårda sina relationer fanns knappt på kartan. Och det tycks ha varit så även tidigare. Svärfar berättade bl.a. att hans pappa inte ens gav sig tid att sätta sig ner för att äta under sommaren, han stod och svepte raskt i sig något för att kunna Fortsätta Arbeta, det var ju det som gällde. Och svärfar, må han vila i frid, talade också om att ”förvalta sitt pund” i termer av att utöka sina egendomar, inte av att använda sig av sina inre gåvor som jag liksom har tänkt att det där pundförvaltandet handlar om i överförd bemärkelse. Man kan alltså alldeles utmärkt föra fram ord ur Skriften för att försvara det mesta, så gör ju jag själv också….

Men tillbaks till det där med vad arbete är. För mig är arbete det som jag får betalt för. Det ska stå för en del av familjens försörjning. Inte ge mig bekräftelse, lycka eller mening i tillvaron. I alla fall inte primärt. Sen vill jag gärna känna att jag gör något bra, att jag gör en insats för Mänskligheten på något sätt. Fast det kan jag göra utan att det är ett (löne)Arbete.

Om jag ska få lön för arbetet, har alltså den som har anställt mig rätt att få valuta för pengarna. Därför ska jag göra ett bra jobb. Det är inte en fråga om karriär eller status, det är en fråga om att hålla sin del av överenskommelsen (arbetskontraktet). Det är stimulerande att kunna påverka sitt jobb och sina arbetstider och -metoder osv. Hursomhelst är det inte riktigt jag som bestämmer, det är Arbetsgivaren, vilket sätter press på mig. Om jag än skulle vara företagare, skulle jag inte heller helt bestämma, då skulle det vara Kunderna som har rätt att få valuta för pengarna och jag som ska ge dem det vi har kommit överens om. Vilket skulle sätta ännu mer press på mig. Jag avskyr att ta betalt. Jag vet att det ingår i samhällsordningen, att ge och ta, att beställa och betala och att arbetaren är värd sin lön. Men ändå. Därför ska jag nog aldrig bli företagare. Det är lite som att… sälja sig, fastän det är sina tjänster eller varor man säljer. Trots att jag har ett hyfsat självförtroende och vet att jag kan lite allt möjligt, vill jag liksom inte ta betalt för det. Det är knepigt. Jag vill ta betalt av arbetsgivaren, jo. Där det finns färdigt stipulerade villkor för vad man ska prestera för att få vilken lön. Jag vill inte vara den som dikterar villkoren. Annat än om jag t.ex. blir tillfrågad att komma och föreläsa nånstans och inte har lust. Då känns det bra att helt kallt kunna hänvisa till jättehöga arvodesrekommendationer (nå just så, dem har jag ju inte heller hittat på, igen fegar jag ur och vill att nån annan ska sätta prisnivån) och säga att om jag får xxxx €, så kan jag överväga saken…

Därför vill jag inte heller ta betalt för det jag stickar. Då blir det Krav På Kvalitet och då försvinner (hand)arbetsglädjen. Därför vill jag inte heller ta betalt eller bli sponsrad för det jag skriver (förbaskade royalty från Studentlitteratur, arma dagars författararvoden – de ställer dessutom till det med min delinvalidpension/mitt rehabiliteringsstöd). Därför vill jag inte heller ta betalt för att uppträda med samba. Osv.

Och ändå. Det finns folk som ska försörja sig på t.ex. hantverk och/eller författarskap. Och så kommer jag med mitt ”det här är inte jobb, det här är roligt”-stickande och -skrivande och undergräver deras rättmätiga krav på att få betalt för sitt… jobb.

Inte är det lätt, när man gör det svårt. Arbete innebär inte bara leda och lust, det innebär också i stor utsträckning definition och värderingar.