följa regler

Här går dagarna sin gilla gång. Och jag fortsätter med föresatsen att ”göra så lite som möjligt” och tycker att tiden går alldeles för fort och att det är alldeles underbart och kan fortfarande inte tänka mig att det skulle kunna bli vare sig långtråkigt eller ensamt här i skärgården. Maken är ju här så gott som varje kväll, och sönerna också ibland, så helt ensam är jag inte. Men det är bra att få vara ensam största delen av tiden, så att man inte känner krav på sig att vara social, trevlig eller påhittig. Och att få stiga upp när man vill (läs: när hunden vill…) och äta när man är hungrig, inte för att klockan är si och så eller för att någon annan är hungrig. Att få gå i bastun eller ta ett dopp när man vill. Plocka blåbär när man vill. Jo, för i år har vi för första gången tillgång till blåbär här! Och jag som inte är någon vidare bärplockare tycker att det är rimligt och lyxigt att kunna ta ett par steg från dörren och plocka ett par dl då och då. Myyyycket bättre än att trava ut i skogen och se andra fylla sina ämbar innan jag ens hunnit täcka botten i ämbaret. Jag sover, äter, solar någon timme om det är sol, badar, läser, stickar, facebookar, tränar… och det är faktiskt underbart på riktigt, det skulle aldrig falla mig in att hitta på en fantasivärld för att imponera på eventuella läsare. Något så fånigt hade jag faktiskt inte ens kunnat fantisera om att folk skulle göra 🙂 Sen är det en annan sak att man inte berättar allt som händer, och de flesta av oss undviker att berätta de mest privata och jobbiga sakerna. Av omsorg om oss själva, men kanske framför allt av omsorg om andra inblandade.

Nåja. Jag tänkte vidare på det där med intressen och hobbyn, och kom på att jag under folkskoltiden, förutom scouting, gitarrspel och folkdans, även spelade orgel. Det var väl i samma veva som jag fyllde 7 år, som en liten tramporgel av märket Yamaha införskaffades till familjen. Och jag fick (önskade jag mig? jag tror det!) en bok, som skulle lära mig spela. Några lektioner tog jag inte. Jag spelade mig igenom Vi spelar piano I på egen hand. Jag antar att pappa visade mig lite då och då hur man skulle göra. Men den första ivern lade sig så småningom, liksom så ofta när det gäller mig, och det blev aldrig aktuellt med Vi spelar piano II. Tio år senare införskaffades ett piano. Då infann sig ivern igen, och jag spelade så det dundrade. Mest klassiska stycken, ur två tjocka böcker som pappa hade och som jag inte kommer ihåg namnet på. De enklaste, som jag tyckte att jag kunde lista ut och traggla fram på egen hand. Eine Kleine Nachtmusik… Das Wohltemperierte Klavier… och någon till. Och så bad jag om kopior på noter till ett och annat som jag också spelade. Roligt hade jag, och njöt av musicerandet. Hur kul det sen var för andra att tvingas lyssna på klinkandet är en annan sak 😉

Men mitt pianospelande räknades liksom inte, fick jag veta, när jag som 20-åring för första gången i mitt liv utsattes för en Riktig Pianolärare, då jag inlett mina klasslärarstudier, i vilka det ingick pianospelning. Å nej. Ska man spela, ska man nämligen spela På Rätt Sätt. Jag antar att alla läsare som själva genomlidit/åtnjutit pianolektioner håller med Pianoläraren. Det finns en viss teknik som fordras för att det ska låta bra, och för att man ska kunna avancera och lära sig svårare och svårare saker. Så jag fick börja från scratch, med världens tråkigaste nybörjarbok. Vi spelar piano I hade varit en fröjd att få ha, men av någon anledning ansågs jag tydligen i alla fall som en lite mer avancerad nybörjare, så jag fick ha en lite svårare, men ack så trist bok. Jag sneglade en smula avundsjukt på mina studiekamrater som faktiskt aldrig spelat piano och fick ha min gamla kära Vi spelar piano I som kursbok. För att inte tala om de som kunde spela piano på riktigt och fick riktig musik att spela. Jag har väl sällan varit så omotiverad som under dessa pianolektioner. Att hålla på med ett par tre toner för att få ”rätt anslag”. Fnys. Anslag, my ass. Det hjälpte föga att min synnerligen pianovirtuosa studiekamrat och ”sambo” försökte förklara att om jag satsar hårt på de där nybörjarövningarna, så får jag säkert avancera fortare. Inte fick man ha långa naglar heller, för då blev fingerställningen fel och följaktligen det där anslaget fel också. Suck och dubbelsuck. Men, när julen närmade sig, dristade jag mig att fråga om jag inte skulle kunna få en enkel julpsalm som läxa, att det skulle vara så mycket mera inspirerande att få spela en sån? Och ser man på, jag fick spela Av himmelshöjd. Och då, mina vänner, blev t.o.m. pianoläraren smått imponerad när vi träffades följande gång, för anslag och allt hade liksom givit sig, när jag fick spela någon som jag tyckte om…

Sensmoral? Jag vet inte. Men det vet jag, att det är svårt att tvinga folk till det ena eller det andra, och att vi är många som har svårt för det där att det vi gör inte räknas, bara för att vi gör det på ett alternativt sätt…