Har man inte av naturen varit en grubblare, som jag, så blir man det när man börjar syssla med olika filosofiska frågor via sina studier och sitt jobb. Eller så är det därför man väljer en sån bana, för att det liksom ligger i ens natur att grubbla och ifrågasätta allt rimligt och orimligt.
Nu grubblar jag över vad det innebär att ”förföra”. – Korkat av henne, kanske du tänker då, det är väl klart vad det innebär. Och jo, inte är jag ju dum, jag tror nog att det för det mesta är helt klart vad man avser om man t.ex. skämtsamt säger att man tänker förföra sin egen man. Men vad är det egentligen man säger då, grubblar jag. Framför allt grubblar jag på om det i förförelsens natur ligger att den som är föremålet för förförandet ska vara ovillig eller ovetande om vad som är på gång. Att han eller hon på något vis låter sig luras och inte riktigt vet hur det gick till att det blev som det blev.
Så jag måste ju naturligtvis kolla upp vad ordet betyder. (Och nej, jag sitter inte på jobbet och slösar tid på det här, jag är hemma också idag med min dunderförkylning.) Länken synonymer.se ger förklaringar som är i linje med det ”moderna” sättet att tänka på förförelse: locka till sexuellt umgänge, egga, ragga; locka, tjusa, charma, bedåra, förtrolla; förleda, vilseleda, vilseföra, fresta, snärja, tubba. Hm, det finns nog ett drag av det där lurendrejeriet där också…. Sen kollade jag SAOB, där nyanserna blir ännu fler, och visar ännu mera på de gamla sätten att betrakta förförelsen, t.ex. ”föra (ngn) från rätta vägen l. på avvägar (eg. o. bildl.).” Där blir det klarare att den som blir förförd är den oskyldiga parten och den som förför är den som luras.
Och vad var det nu för vits med att grubbla över sånt här? Jo… om man tänker som jag, att folk ska tala klarspråk och att jag inte går med på att vara nån tankeläsare, då faller liksom hela idén med att förföra någon. Eller?
Äh, kanske det ändå handlar om såna där sociala riter, som i och för sig är trams, men ändå kan vara trevliga… Eller ÄR det trevligt att luras? Eller ÄR det att luras, om det är ett spel? Och kan man förföra någon att göra gott?
Inte gör man det lätt för sig… 😀
Nu har du lyckats förföra mig att läsa hela inlägget fastän jag borde ha gjort något annat.
Äsch då… man kan tydligen förföra oavsiktligt också 😀
För att göra det mer komplicerat, kan man ju fundera vem som egentligen har ansvaret i en förförelsesituation. Om förförelsetricket lyckas, alltså. Om den förförda är en självständigt tänkande vuxen person, får den väl ta en del ansvar om den låter sig förföras. Det finns ju ett nej-ord.Om någon förför ett barn eller kanske förståndshandikappad person är det nog odiskutabelt vem som bär ansvar för konsekvenserna.För en sån person är det bättre med kvarnsten om halsen och sänkning i havets djup,det var ju självaste vår Herre som filosoferade om det.
Sen finns det ju sådana som väntar på att bli förförda,då finns det väl en nyans av spänning och ett behov av uppmärksamhet bakom? Nåja, nu får e räck me mitt mållas! 😉
Håller med dig, måsa-mollon, antar att det var därför jag reagerade också, även om man säkert inte tänker i såna banor när man skämtsamt säger att man ska förföra sin egen man.
Liv, ingen har väl namngett någon här? Jag utgick från ett skämt och funderade på vad man egentligen menar med ordet. Och du har alldeles rätt, det finns tillfällen då det definitivt inte är något att skämta om, även om det är rätt oskyldigt det jag utgick ifrån, att med glimten i ögat säga att man ska förföra sin egen man.
Nu kunde de namngivna personerna reagera lite över kvarnsten och allt(igen en gång, fast det var oskrivet förut)! Jag håller helt med dig måsa-mållon! Offret, den som förförs, skall inte skuldbeläggas! DE har inte gjort nånting för att bli förförda! Inte ens fast de skulle ha klätt sig utmanande. De bär helt oskyldigt på skammen redan över att ha varit med om sånt som man inte ens vågar prata om…till nån!
Inget att skämta om…
Intressant inlägg. Min första tanke om ordet förföra var nog ”locka till sexuellt umgänge, tjusa, men också vilseleda, fresta. Men ”föra (ngn) från rätta vägen l. på avvägar (eg. o. bildl.).” beskriver också ordet.
Och jag antar att det var det förstnämnda som åsyftades i det aktuella fallet, Carita 🙂
Jag vill också passa på att poängtera att min reflektion gällde förhållandet mellan vuxna, jämbördiga människor. Jag har alltid t.ex. tyckt att det är så fånigt att spela svårfångad för att bli mera intressant, och dylikt som jag uppfattar som onödigt, oärligt trams.
Att mitt inlägg uppenbarligen kunde ge associationer i andra riktningar beklagar jag, jag skulle ha valt ett annat tema om jag tänkt att det kunde ta den vändningen.
Nej Yvonne, inte du, jag syftade på såna som skriver under med sitt eget namn… De står ju gärna för vad de sagt eller understött, antar jag.
Ok, Liv, nu förstår jag att du syftar på något som jag inte är riktigt insatt i. Jag brukar undvika att läsa hetlevrade diskussioner. Man blir bara ledsen och illa till mods och de leder sällan till något fruktbart resultat.
I min kommentars första del syftar jag på alla slag av förförelse, inte bara den sexuella och det är verkligen inte nåt att skämta om. Det sista mera skämtsamma dök upp när jag tänkte på en vuxen kvinna som en gång utbrast”Om nån ändå ville förföra mig!”Därav det skämtsamma.
Så tänker jag också, måsa-mållon.