Typ. Klockan är förvisso redan 12.35, men här sitter jag, förkyld och dan, kvar vid köksbordet med det som ska föreställa morgonkaffe. Jag steg upp vid 10-tiden, men har en tendens att dra ut på frukosten om jag har tid. Hoppas förkylningen inte blir långvarig. Den satte fart på fredag eftermiddag, och har förändrats så smått över veckoslutet, men inte direkt avtagit. I natt rann ögonen ikapp med näsan. Det är besvärligt då tårarna rinner när man blundar och rinner ner i öronen och stör insomnandet 🙂
Igår, när jag alltså också var förkyld, gjorde jag något så ovanligt som att titta på en film: A Beautiful Mind. Jag fick tips om att den filmen skulle komma på tv på lördag kväll, och eftersom tidpunkten var alltför sen för mina trötta vanor, spelade jag in den och tittade på den på en mänskligare tid på söndagen. Det var en film helt i min smak, synnerligen tankeväckande, inte en massa blod eller monster. Inte blev den förstås sämre heller av att huvudrollsinnehavaren är riktigt behaglig att se på.
Men den visade så fint på hur gränserna mellan det friska och det sjuka flyter in i varandra. Hur det blir svårt att skilja mellan (de andra människornas) verklighet och den egna, mycket starkt upplevda verkligheten. Och jag tänkte på hur mycket av det där som finns inbyggt i människan och i hennes fantasi. Om hur barn ofta har låtsasvänner. Och hur man som barn (åtminstone jag) kan fantisera om en massa koder och mysterier som man ska lösa, och att man (jag) börjar se alla möjliga Tecken överallt. Och hur lätt det skulle vara att låta sig glida in i den där fantasivärlden så att den blir verklig. Sen kan man ju fundera på vad det är som gör att en del ändå håller kvar sin verklighetsuppfattning, medan andra inte gör det. Spännande.
Ännu apropå förkylningen: jag tror faktiskt att den här förkylningen är ett tecken från kroppen att det var dags att vila ännu mera igen… jag hade precis hunnit lova mig själv att inte lova något mera den här vårterminen, vad det än gäller och hur intressant det än må verka, eftersom jag känner att det redan blivit lite för mycket, hur lite det än är, så att säga.
Nu sitter jag här och tittar på det underbara vädret, och lyssnar på… Finnhits 2. En massa barndomsminnen strömmar fram…
Krya på dig!
Säger som Vandris krya på dig Vonne!
Helt klart säger kroppen till
Bra att du lyssnar och gör som den vill.
Tack ska ni ha, jag sköter om mig och känner att det nog blir en sjukdag i morgon också.
Vila o kurera. Öronlappan o saltvattne 😉 Bamsekramar
Tack mumsen! …öronlappan???
detdär med verkligheter och overkligheter….det underlättar ju om man har livlig fantasi och är allmänt neurotisk och labil. Och om man har anlag för sömnlöshet. För mig brukar det bära iväg om jag uppfinner ett eller flera fängslande projekt med en alldeles omöjlig deadline. För att bli klar före dödlinjen brukar jag sluta äta och sova men dricka massor med kaffe..och voilá; porten till overkligheten står på vid gavel…!
Uuuuh… sluta äta och sova, då förstår man att verklighetsuppfattningen raskt kan förändras. Periodvis har jag sovit dåligt om jag varit stressad, men slutat äta har jag aldrig gjort. Därtill är jag alltför matfrisk 🙂 Dessutom är det snarare tvärtom för min del – såna gånger tycker jag i stället att jag är värd lite extra mat… det blir en form av tröstätande.
Jag antar att det på många sätt är bra om man är så jordbunden som jag att man inte låter sig ryckas hän totalt vare sig när det gäller det ena eller det andra. Samtidigt undrar jag ibland om jag missat nåt, då jag inte går upp i saker så där helhjärtat. Jag har hört många andra som berättat att när de varit riktigt inne i något och jobbat på intensivt och det gått bra, har flera timmar kunnat passera liksom obemärkt och de har glömt att äta osv. Så engagerad är jag aldrig.
nå det är nog säkert lika bra..mina korta psykoser av manisk natur brukar avlösas av depressioner som varar i månader så det sku nog vara lättare att inte vara så engagerad…..hm…eller så int.
Det låter nog jobbigt… mina halvmaniska dagar, eller ska vi säga – normala, pigga dagar, är för närvarande några få per gång och då är jag ändå medveten om dem, och sen kommer det några dagar eller någon vecka då depressionen gör sig påmind igen… Jag kan leva med det, men hoppas det inte ska vara så här resten av livet :-/