Den där Förväntas är besvärlig. Förväntas kan tala med din egen röst, hårda ord som får dig att känna dig otillräcklig och gör att du börjar må dåligt eftersom du aldrig kan leva upp till Förväntas krav. Förväntas kan också tala med andra röster: med din chefs röst, med din makes/makas röst, med din förälders röst, med dina barns röst, med dina vänners röst, med din guds röst osv. Ofta hör du Förväntas inom dig, men Förväntas kan också tala högt ur någon annans mun.
Förväntas är extra besvärlig eftersom Förväntas sällan har låtit dig veta vad du gav dig in i, när du började studera, skaffade dig en hobby, gifte dig, började delta i din församlings verksamhet, började jobba osv. Du trodde att du skulle det och det, och det skulle du visserligen, men efterhand börjar Förväntas låta dig förstå att det ingalunda var bara det och det, utan du ska femtielva andra saker också. Eller, ska och ska, men Förväntas leder till besvikelser om du låter bli. Eller ännu värre, till kritik, utfrysning, avsked osv.
När man har börjat med någonting nytt, som man gillar, tänker man ofta optimistiskt att man nog ska klara Förväntas också, duktig som man är. Så, när Förväntas sticker upp sitt fula tryne lyder man snällt i början och känner att man nog gör rätt, även om man ibland blir förvånad över vad som Förväntas. Tiden går, och Förväntas börjar kännas som en allt besvärligare ledsagare. Till sist kan det komma en dag då man inte längre orkar med Förväntas och man kör huvudet i väggen. I värsta fall i en omgivning som är totalt oförstående över hur det kunde gå så.
Det är så individuellt hur mycket Förväntas man klarar av. Vad man kan tänka sig, acceptera, finna sig i eller stå ut med. Det som den ena gör med glädje, utan att behöva tvinga sig till att ”gilla läget” kan bli outhärdligt för den andra.
Förväntas borde motarbetas med alla medel. Vi skulle vinna mycket på att tala klarspråk. Jag tror inte att Förväntas någonsin kommer att försvinna helt, men, som Michael Jackson sjöng ”I’m starting with the man in the mirror, I’m asking him to change his way”… det är där man kan börja. Att inte ställa outtalade förväntningar vare sig på oss själva eller på andra. Säg vad det är du vill ha… helst redan innan du saknar det. Säg vad du är beredd att göra, innan någon annan tror någonting annat.
Jag kom att tänka på en sång som jag lyssnade mycket på i min ungdom. ”Ett liv”, heter den. Den finns tyvärr varken på YouTube eller Spotify, annars hade jag länkat till den. Den finns på en skiva av Pelle Karlsson. ”Välj ut den goda delen, och du skall bli rik…” sjunger han bl.a. Så sant, så sant. Och vad ”den goda delen” är rent konkret kan variera från person till person. Men den är värd att hållas fast vid. Trots att många av oss är marthor (vare sig vi är inskrivna i marthaföreningen eller inte) och gör oss bekymmer om mångahanda och tror att man Förväntas så mycket.
Stå på dig, annars gör nån annan det. Jag har övat mig på detta i minst 35 år och äntligen börjar det kännas som att jag klarar det, på allvar…
35 år? Och jag som hade en diffus uppfattning om att det bara var 25 år.
Nå vi skall inte se så negativt på Förväntas. Det känns inte så bra sedan han helt tystnat heller. Kanske lagom är bäst?
Kan Förväntas tystna helt? Det har jag svårt att tro.
35 år är en uppskattning, men över 25 år är det garanterat. Första gången jag höll på att bli det som idag benämns ”utbränd” eller drabbad av utmattningsdepression var jag 16 år. Redan ett par år före det hade jag sökt hjälp hos skolhälsovården för psykosomatiska symtom…
Visst ska vi få ha förväntningar både på oss själva och på andra. Den positiva Förväntan är en del av livet och av livsglädjen. Det är framför allt de outtalade förväntningarna jag vill komma åt. Om man t.ex. börjar på en ny arbetsplats får man ofta reda på de uttalade förväntningarna, ramarna för verksamheten. Du ska t.ex. jobba 7-15 varje dag, ha en lunchpaus och två korta kaffepauser. Du ska ha hand om det och det, och rapportera till den och den. Så långt är det oftast väl. Men sen kan det plötsligt visa sig att det Förväntas att du ska jobba extra också, ställa upp på dina lediga dagar, gå fortbildning på din egen tid, läsa in dig på ämnen som är bra att känna till i ditt jobb på egen tid, delta i fritidsaktiviteter tillsammans med dina arbetskamrater på din lediga tid osv. Det kan ju hända att du gör det med glädje, trots att du inte visste att det Förväntades när du åtog dig jobbet. Men det kan också hända att du känner dig lurad och fångad i en fälla. Det kan hända att allt det där som tydligen Förväntas, men som du inte visste om, tar knäcken på dig och får dig att inte orka längre. Inte orka jobba, och/eller inte ta hand om din familj och/eller inte fortsätta med din hobby osv. Det är inte bra.
På samma sätt kan Förväntas också fördärva andra aspekter av livet, om det finns många outtalade förväntningar. En del människor klarar av att låta bli att ta åt sig, andra är känsligare och dignar under sin otillräcklighet när de blir Förväntans fångar.
TUSEN TACK för dethär inlägget, precis sådär är det juh….och jag har inte ännu lärt mej att stå på mej, och ibland avskyr jag mej själv så till den milde grad för att jag är en sån fegis och låter andras förväntningar gå före mina önskemål.
Varsågod 🙂 Så har det varit för mig också, och inte har jag förstås nån garanti för att jag inte trillar dit igen. Lite flexibel måste man ju vara, inte kan man bara köra sitt eget race… Men jag hoppas att jag har blivit tydligare och modigare när det gäller att stå på mig i olika sammanhang.
Bra skrivet! Det gjorde nog lite ont att läsa.
Tack Helena! Fast det inte är roligt om det gjorde ont…