Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
I begynnelsen var Ufo, och Ufo var hos Gud. Genom Gud hade Ufo blivit till, och utan Ufo och Gud skulle inga andra hundar ha blivit till. Ufo är hundarnas urfader, och varje generation hundar har en inkarnation av den första Ufo. Ufo är hunden som aldrig kan dö.
Gud såg att människan behövde en bästa vän, det var därför han skapade Ufo. I Ufos själfulla ögon finns all visdom och alla kunskapens skatter fördolda, och de finns där för människan att begrunda om hon förmår stilla sig och ta emot.
Ufo kommer till den som behöver honom, och ställer allt till rätta. Allt blir inte bra, det kan det aldrig bli, men det kan bli gott ändå.
Del 1
Kapitel 1. En ovanlig morgon i en vanlig stad
Det borde ha varit en vanlig morgon, men den kändes inte vanlig. I den första sömndruckenheten kunde Margaretha Edfelt inte riktigt sätta fingret på vad det var som var ovanligt. Hon sträckte ut armarna och vände på sig, och då insåg hon med iskall visshet vad det var som var ovanligt. Hon var ensam. För första gången på nästan 40 år var hon ensam i sängen. Och så skulle det förbli.
Egentligen var det förstås inte första gången hon var ensam i sängen. Visst hade det hänt att Samuel varit bortrest utan henne ibland. Men den ensamheten hade varit temporär, kännetecknad av en blandning av lättnad och längtan. En lättnad över att få rå sig själv i några dagar, och en längtan efter att han skulle komma hem så att allt skulle bli som vanligt. Den här gången skulle han aldrig mer komma hem, och allt kunde aldrig bli som vanligt igen.
Det stora huset på landet hade känts så meningslöst tomt och stort efter att Samuel gick bort i cancer. Margaretha var innerligt tacksam över att deras andra dotter Cecilia med familj skulle överta huset. Efter att det blivit bestämt gick allt så fort. Margaretha började se sig om efter en lägenhet, och inom en månad hade hon både blivit lägenhetsägare, sålt, slängt och gett bort det mesta av sina möbler och saker, tagit några få minnessaker med sig och flyttat till stan.
Denna första morgon i staden Vasa kändes ändå så fruktansvärd, att det föreföll som om den varit den allra första ensamma morgonen i hela hennes liv. Saknaden efter Samuel var som ett stort svart hål som satt någonstans till vänster i mellangärdet. Och det svarta hålet expanderade. Det hotade att äta upp henne inifrån. Hon visste inte hur hon skulle kunna stoppa det. Hur hon skulle få kontroll över sina tankar igen. Hur hon skulle kunna bygga upp en ny tillvaro åt sig själv, här, i en ensam, isolerad lägenhet i stan där hon aldrig tidigare bott.
Både Margaretha och Samuel var födda på landet. Margarethas hemort låg några tiotal mil från byn Karperö, där de bott, medan Samuel var uppvuxen ett stenkast från hemmet de skapat tillsammans. Ändå hade hon tidvis alltid drömt om att få bo i stan, med all service nära till hands. Och nu hade hon åtminstone nära till butiken. Inte för att det var så lång väg till närmaste livsmedelsaffär från hemmet på landet heller, men så här kort handelsväg hade hon aldrig haft. Den lilla affären låg på andra sidan gatan. Teatern låg ett kvarter bort, kyrkan och stadens torg några hundra meter ifrån.
Just nu kändes det föga trösterikt. Utan Samuel förlorade allt sin mening.
– Om jag ändå hade behållit huset, då hade kanske hans ande funnits kvar hos mig ett tag till, tänkte hon. Ett tag till, eller för alltid?
Långsamt svängde Margaretha benen över sängkanten och stack in fötterna i sina gamla tofflor. Tofflorna ville hon ha kvar. Cecilia och hennes syskon, den två år äldre Peter och den tre år yngre Johanna, hade hjälpt Margaretha att sortera och packa inför flytten. – Ett par nya tofflor behöver du allt, hade Cecilia sagt och varit på vippen att kasta tofflorna i en svart sopsäck.
– Nej, utbrast Margaretha närmast panikartat, tofflorna ska jag ha kvar!
– Ok, svarade Cecilia en smula skamset och förundrat.
– De är en julklapp från pappa och de är de bästa tofflor jag nånsin haft, mumlade Margaretha.
Hon mindes så väl julen när hon fick tofflorna av Samuel. Egentligen var det inget speciellt med vare sig just den julen eller med de här tofflorna. Tofflorna bara gjorde det – förmedlade en speciell känsla av lycka och värme, av en tid då livet måste ha varit som bäst. Vet man egentligen när livet är som bäst? Och om man vet det, vet man det just då när det pågår eller först efteråt?
Oftast brukade Samuel och Margaretha köpa nyttosaker till varandra. Gärna sånt som de hade kommit överens om på förhand. Ett nytt köksbord som gemensam julklapp, en ny skjorta, nya strumpor, ett presentkort till frissan eller massören. Men just de här tofflorna hade hon inte kommit på att önska sig. Samuel visste att Margaretha var så frusen om fötterna, och på en av sina arbetsresor till Helsingfors hade han råkat få syn på de röda tofflorna i ett varuhus, och med en spontanitet som överraskat honom själv slagit till och köpt tofflorna på stående fot. Expediten hade slagit in dem i en presentförpackning, och Samuel hade känt sig som jultomten personifierad då han smusslat hem paketet och lyckats hålla det hemligt ända till julafton. Margaretha blev precis så glad som han hade hoppats, om inte ännu gladare, när hon storögt öppnade paketet och fick se vad som fanns i det. Sedan dess hade tofflorna alltid funnits bredvid hennes säng, och det skulle de fortsätta göra. Peter brukade skämta om att det man inte kan laga med lite silvertejp, det är sönder, och Margaretha hade tänkt att om de här tofflorna nån gång skulle börja falla i enklare beståndsdelar skulle hon silvertejpa dem från häl till tå om så krävdes, tofflorna skulle hon ha kvar och därmed basta.
Den välbekanta känslan av de röda tofflorna på fötterna fick tårarna att rinna än en gång. Alla vet, att ”mötas och skiljas är livets gång”, som det står i visan. Det hjälper inte att veta. Inför sorgen är man ändå alltid ny och sin egen. Det går inte att förbereda sig på hur det kommer att bli. Samuels sista tid kännetecknades av förvirring och kaos, både när det gällde känslor och när det gällde rent praktiska saker. Visst hade han känt att han hade ont i magen då och då. Men sånt hörde till livet, trodde han, och Margaretha hade inte protesterat förrän det var för sent. Knappa tre månader efter att diagnosen ställts var Samuels liv över. Margaretha var änka vid 61 års ålder. Det var ju inte så det skulle bli. Samuel blev 64 år, och hade hunnit börja se fram emot allt han skulle kunna göra när han skulle gå i pension om ett år. Han skulle skaffa hund, han skulle renovera bastun och bygga ett nytt garage. Och när Margaretha hade vintersemester skulle de resa till Thailand. Margaretha hade mest sett fram emot det där med renoveringen av bastun, det där med hunden var hon inte överdrivet förtjust i. Men hon tänkte att det ger sig, och att om Samuel nödvändigt ska ha en hund blir det definitivt han som får ta hand om den också. Och om hunden skulle skälla och gnälla om nätterna skulle Margaretha auktionera ut den till den som tog minst betalt för att överta skrället. Fast det hade hon inte sagt till Samuel.
– Låt honom drömma, hade hon tänkt med ett litet överseende leende på läpparna. Nu var hon glad över att hon hade haft vett att låta honom ha sin hundfantasi i fred. Så fick han åtminstone dö med den illusionen i behåll, att han skulle ha fått ha en hund.
Med långsamma steg gick hon ut i sitt nya, lilla kök och satte sig vid det nya, lilla köksbordet. Bordet stod vid fönstret. Det var ett litet klaffbord med två stolar. Margaretha blängde trött på den ena stolen och funderade på om hon skulle bära upp den till vindsförrådet. TVÅ stolar, det kändes som ett hån. I samma ögonblick fick hon vansinnigt dåligt samvete. Samuel kunde ju gott få ha en stol, han också. Här i hennes nya hem. Dessutom var det onekligen bra att ha en besöksstol, om någon stack sig in på en kopp kaffe ibland. Plus att det skulle se osymmetriskt och oestetiskt och… egocentriskt ut att ha bara en stol. Stolen fick stå kvar.
Vad äter man till frukost om man är ensam?
– Har jag nån mat, tänkte Margaretha förvirrat, innan hon kom ihåg att Johanna hade haft med sig en matkasse och ställt in något i skåpen samtidigt som hon tillkämpat glatt hade sagt något om att mamma har ju kort väg till butiken nu, så du får handla mera sen. Margaretha tittade ut genom fönstret och såg ungdomar på väg till skolan, människor på väg till arbetet (eller vart de nu var på väg) och morgonhurtiga hundägare som rastade sina vovvar. Hundar igen. Margarethas ögon tårades på nytt då hon kom att tänka på att hon inte ens visste vilken sorts hund Samuel hade tänkt skaffa. Hon hoppades att den inte skulle ha varit så stor. Fast, vad spelade det för roll nu. Hon reste sig från bordet och gick fram till kylskåpet. Det fanns mjölk, fil, smör och emmentalerost. Margaretha plockade fram varorna på det lilla bordet och vände sig om för att leta efter kaffe och bröd. Hon hann öppna tre skåp innan hon hittade kaffet. Kaffefilter fanns det också. Och bitsocker, fastän Margaretha aldrig brukade ha socker i kaffet. Det var Samuel som använde socker.
– Johanna har köpt socker till pappa, tänkte Margaretha och höll på att börja gråta igen, innan hon kom på att Johanna kanske helt enkelt var förutseende och ville att Margaretha skulle ha socker hemma ifall nån kom på besök.
Margaretha satte på kaffet, och hittade en limpa i en av lådorna. Hennes händer darrade så att hon höll på att skära sig i pekfingret när hon skulle skiva limpan.
– Jag får börja hålla mig till färdigskivat bröd, tänkte hon i ett plötsligt anfall av självironi.
Hon satte sig vid bordet och började långsamt äta. Inget smakade som det brukade.
– Men, äta bör man, annars dör man, tänkte Margaretha och i samma ögonblick kom de där förbaskade tårarna igen över att hon ens i tanken kunde komma på såna makabra skämt i den här situationen.
Kaffet hade nästan kallnat innan Margaretha kom att tänka på att hon antagligen hade fått en tidning i brevinkastet. Det får man ju i stan. Hon reste sig och masade sig ut i tamburen. Minsann, där låg en tidning. Men till hennes bestörtning var det inte Vasabladet, utan den finska kollegan Pohjalainen som lagt sig på den randiga mattan som Margaretha vävt själv i sin ungdom.
– Jag har fått nån annans tidning, tänkte hon. Fast, det kan jag ju inte göra något åt, numera står det ju inga namn på tidningarna. Bättre med fel tidning än ingen tidning alls. Hon tog tidningen med sig till köksbordet, drack raskt ur det kalla kaffet och tog en kopp till.
Den största nyheten handlade tydligen om en åsna som hette Ior och inte fick äta för mycket hö, annars kunde den drabbas av välfärdssjukdomar. Margaretha kunde inte låta bli att dra på munnen, det var då för väl om det för en gångs skull fanns annat än krig och svält och flyktingkatastrofer och ekonomiska nedskärningar att rapportera. Välfärdssjukdomar… undrar om Samuels magcancer var en välfärdssjukdom? Tänk om det var så att de ätit fel sorts mat? Om det var något hon hade kunnat påverka, det var ju oftast hon som lagade maten?
– Fast i så fall borde jag också ha blivit sjuk, resonerade hon. Eller så inte. Var det inte så att det ändå bara var vissa som drabbades? Kanske jag är starkare och har mera motståndskraft?
– Gode Gud, jag är inte stark, viskade hon. Vad ska jag ta mig till utan Samuel?
Vill du läsa hela boken på en gång? Boken finns i pappersformat och som ePub-bok, och kan köpas direkt från mig. Hör av dig till info (at) wonneswellness.fi och ange koden SOMMARFÖLJETONG så bjuder jag på postningskostnaderna! Pappersboken kostar 15 € och e-boken 10 €. Tyvärr finns romanen inte i ljudboksformat.