Frukost på stranden – Sommarföljetong del 18/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering. 

Kapitel 18. En vändpunkt

Pekka hade genomlevt en jobbig tid efter att han sålde Ufo. Det var ju inte bara det att han saknade sin hund, utan allt det där med att börja reda upp sina skulder och sluta spela som tärde på honom. När beslutet om skuldsanering kom, kändes det dels som en lättnad, dels som en tung börda som det var svårt att se något slut på. Fast fem år var ju inte hela världen. Ändå, fem år utan att få ha annat än en rostig cykel, en liten hyreslägenhet och kläderna på kroppen var ingen sinekur. Han fick vara själaglad att han i alla fall hade jobbet kvar. Lägenheten hade lyckligtvis inte varit svårsåld. Nu bodde han i en etta med kokvrå några kilometer utanför centrum. Det fanns inte ens någon dusch i lägenheten, bara en minimal toalett där han sånär var tvungen att backa in då han skulle sätta sig för att uträtta sina behov. Men det fanns bastu, dusch och tvättstuga i källaren, så visst klarade han sig. 

De få tillhörigheter han hade kvar hade han sålt på loppis. Nu hade han bara ett litet köksbord med två stolar, och en resårmadrass direkt på golvet. Madrassen fungerade både som soffa och som säng. Han hade också fått behålla sin laptop, lyckligtvis. Att få ha en långsam internetuppkoppling, dator och telefon ingick tydligen i ”skälig levnadsstandard”. Någon dagstidning hade han inte, men han kunde ju läsa en del nyheter via webben, och ville han läsa papperstidningen gick det ju att cykla till biblioteket. Det värsta var nog att stå emot vanan och begäret att spela. På sätt och vis var det en aning lättare att stå emot begäret då han inte heller kunde köpa alkohol, pengarna räckte ju bara till mat, men på sätt och vis var det värre att inte kunna döva ångesten med sprit heller. 

Pekka hade gått med i en stödgrupp, som var guld värd. Via den hade han till exempel fått tipset att han skulle stänga av möjligheten att spela via internet. Det var onekligen frestande att låta bli att slå på den funktionen igen, men han hade faktiskt inte spelat så mycket via nätet. För honom var det värre att gå till butiken och se alla lotter, tipskuponger och spelautomater som fanns överallt. Han fick också hjälp av kognitiv beteendeterapi, som gavs via öppenvården. 

Ändå var han fortfarande alldeles skakig och kallsvettig varenda kväll. Livet var fullt av frestelser. Men, för varje dag som gick fanns det också en möjlighet att få tillbaka något av självtilliten och självrespekten. Pekka tänkte på sagan han läst då han var barn, om det lilla loket som tuffade ”jag-tror-att-jag-kan, jag-tror-att-jag-kan”. Vissa dagar kändes det så, andra dagar var han färdig att ge upp. 

Han drömde om att komma på fötter så att han skulle kunna börja ha sina barn hos sig ibland. Hittills hade han inte vågat försöka. Naturligtvis hade Pekka berättat för exhustrun att han tagit itu med sitt liv, och att han sålt lägenheten som varit deras gemensamma hem. Exhustrun förhöll sig synnerligen försiktigt positiv till förändringen, luttrad som hon var av alla tidigare svikna löften. Hon lät honom prata med barnen i telefon, men de sa inte mycket. Antagligen blev det en besvärlig lojalitetskonflikt för dem, då deras mamma inte lyckades hålla masken och låta bli att visa sin negativitet gentemot honom. 

Pekka skulle gärna ha velat ringa Annette och fråga hur det gick med hunden, men han var rädd för att hon skulle tycka att han var påträngande. Tänk om hon trodde att han stötte på henne, gamla karln. – Bevare mig väl, tänkte han. Men, hon hade ju faktiskt skickat en julhälsning, och tänkt hälsa på. Kanske han bara överreagerade. 

Han tog fram telefonen och satt länge och stirrade på den. Ingenting hände. 

– Hur svårt kan det vara, tänkte han. Bara att ringa och fråga ”hej, hur har ni det?”. Utan att stärka sig med alkohol, för det ville han inte. Det skulle vara ännu mera pinsamt om hon märkte att han druckit. Han var på vippen att lägga telefonen ifrån sig, när han kom fram till att det var oerhört barnsligt att inte våga ringa, att folk pratar i telefon varje dag och att det inte är något konstigt med att man vill veta hur hunden mår. Innan han hann drabbas av tvivel igen, tryckte han på Annettes namn och hörde signalerna då telefonen började ringa upp. 

– Annette, svarade hon. Han som nästan hoppats att hon inte skulle svara. 

– Hej, det är Pekka, sa han darrande, länge sen sist! 

– Hej Pekka, vilken trevlig överraskning! svarade Annette. 

– Jag tänkte bara ringa och höra hur ni har det, sa Pekka lättat. 

– Jo tack, det går bra, sa Annette. Sedan flöt samtalet liksom av sig självt. Pekka fick höra både det ena och det andra, och kunde konstatera att allt verkade bra. Annette ville också höra hur han hade det, och han berättade att han flyttat och att han jobbade vidare med att få ordning på sitt liv.

– Jag siktar på att barnen ska kunna komma och hälsa på i sommar, berättade han närapå stolt. 

– Det låter ju utmärkt, tyckte Annette. Ufo hälsar så mycket! 

Efter samtalet kände Pekka sig lättare till mods än på långa tider. Ufo hade det nog bättre hos sin nya ägare än hos honom. Och nu, då han inte hade någon hund eller annan varelse att ta hänsyn till, kunde han helt och fullt satsa på att komma över sitt spelberoende och bli kvitt sina skulder. Pekka kände sig så full av energi att han liksom måste göra nånting för att få utlopp för den. I brist på mera fantasifulla aktiviteter beslöt han sig för att ta en promenad. 

– Solsken och frisk luft är fortfarande gratis, tänkte han ironiskt. 

Pekka tog på sig en jeansjacka och en keps och gav sig iväg. Han hade promenerat ungefär en kilometer, då han sånär höll på att kollidera med en pojke på cykel. Pojken tittade ner på sin telefon utan att se sig för, och cyklade omkull med ett rejält skrammel då han upptäckte Pekka i sista minuten. 

– Oj, hur gick det? undrade Pekka. 

Pojken, som var i tioårsåldern, försökte hålla tillbaka tårarna, men det gick inte riktigt. – Jag tror inte att jag kan stiga upp, sa han dämpat. 

– Får jag se, jag ska hjälpa dig, erbjöd sig Pekka. Han reste upp pojkens cykel, ställde den vid sidan av cykel- och gångbanan och sträckte fram sin hand mot pojken. Pojken tog hans hand och lyckades darrande ta sig på fötter, men han vågade inte stöda på höger fot. Pekka såg att pojken verkligen hade ont i foten. 

– Tyvärr har jag ingen bil, annars hade jag skjutsat dig till akuten, beklagade Pekka. Kan jag ringa någon? Din pappa eller din mamma, till exempel? 

– Jag kan ringa till mamma själv, sa pojken, och tryckte in ett nummer. – Hej, kan du hämta mig? Jag har cyklat omkull och kan inte stå på ena foten, sa pojken ynkligt. 

Pekka hörde att mamman svarade något med förvånad röst, och så sa pojken ”ok”, förklarade var de var och avslutade samtalet. 

– Hon kommer, sa pojken. 

– Vad bra, sa Pekka, jag kan vänta med dig tills hon är här. 

Det tog inte många minuter förrän en bil gled upp vid deras sida och en kvinna i fyrtioårsåldern steg ur. 

– Andreas, sa hon med värme i rösten och la armen om pojken. 

– Hej, Nina, presenterade hon sig och tog Pekka i hand. 

– Pekka, svarade han. 

– Vad var det riktigt som hände? undrade Nina.

– Jag tittade på min telefon och såg mig inte för, så jag höll på att köra på Pekka och cyklade omkull när jag skulle väja för honom, mumlade Andreas. Pekka nickade medhåll. 

– Sånt händer, sa Pekka urskuldande, men det skulle nog vara bäst om du stannade när du ska svara på meddelanden, Andreas. 

– Jo, sa Andreas. Det syntes att han kämpade mot tårarna. 

Nina ledde Andreas mot bilen och hjälpte in honom i framsätet. 

– Oj, hur gör vi med cykeln, sa hon fundersamt. Jag har inget cykelställ att hänga den på. 

Pekka skyndade sig att svara att han kunde föra hem cykeln om han fick veta deras adress, eller ta den hem till sig om de hellre ville hämta den hos honom senare. Nina tittade forskande på honom, tyckte tydligen att han såg pålitlig ut, och gav honom adressen. 

– Du kan låsa cykeln och lägga nyckeln i vår postlåda, nummer 7, sa hon. De bytte telefonnummer innan Nina och Andreas gav sig iväg.

Pekka promenerade iväg med cykeln till adressen som Nina uppgett. Det var ett rött radhus. Han ställde cykeln i en ställning med andra cyklar, låste den och la nyckeln i postlåda nummer 7. Han kände sig underligt lätt om hjärtat. Som om han plötsligt fått en viktig uppgift. Och ett förtroende. Han kunde ju ha stulit cykeln, sålt den och spelat bort pengarna, i värsta fall. Nå, fullt så långt hade han aldrig gått, han var ingen tjuv. Men ändå. Han gick hemåt och skulle nästan ha haft lust att sjunga. Samtidigt kände han ett styng av dåligt samvete, det var ju inte roligt att Andreas skadat sig, och här gick han och var glad. 

Precis när han skulle öppna dörren till sin lilla lägenhet ringde telefonen. Det var Nina. 

– Hej, sa hon, hittade du hem till oss? 

– Jodå, inga problem, sa Pekka. Jag kom just hem. Hur är det med Andreas? 

– Vi sitter i väntrummet, svarade Nina. Foten ska röntgas, och så ska vi så småningom få träffa en läkare. Tack för hjälpen med cykeln! 

– Det var så lite så, svarade Pekka. Hoppas ingenting är brutet. 

Det uppstod en stunds tystnad. 

– Du får gärna ringa igen eller skicka ett meddelande sen när ni har fått besked om hur det är med Andreas fot, sa Pekka, det är kanske bättre att du hör av dig än att jag ringer och stör om ni fortfarande sitter och väntar. Men om du hellre vill att jag ringer gör jag givetvis det, skyndade han sig att tillägga. 

Han ville ju inte att Nina skulle tro att han var snål och snyltade på hennes telefonräkning. 

– Jag hör av mig, svarade Nina. 

Pekka kände sig riktigt upprymd. – Vad inbillar du dig, sa han till sig själv, Nina har barn och är troligen gift också. Dessutom fanns det väl ingen anledning att dra några större växlar på att Nina var trevlig mot honom, det behövde inte betyda annat än att hon var allmänt hövlig och sympatisk. Hursomhelst ville han väldigt gärna vara trevlig tillbaka, och det kändes att det gjorde honom gott. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *