Att jag är glömsk till min natur är inget nytt. Inte blir den glömskan precis bättre av mina hälsorelaterade problem. I dag var jag plötsligt av med plånboken…
Jag är i Helsingfors på arbetsresa, en del av mitt arbete är förlagt hit pga. att vi har utlokaliserad utbildning här. Helsingfors universitet har ingen utbildning i vårdvetenskap, så Åbo Akademi och Itä-Suomen yliopisto (Kuopio) har utlokaliserat en del av sin utbildning hit, på svenska respektive på finska. Jag hade hållit seminarier och var ivrig att avsluta arbetsdagen, komma mig tillbaks till hotellet och sen gå ut och äta middag.
Lyckligtvis kom jag att ta en titt i handväskan när jag började närma mig hotellet. Vah, ingen plånbok??? Kunde någon ha stulit den? Jag tänkte efter. Jag stod visserligen i en tät folkhop när jag väntade på att få korsa Mannerheimvägen, men jag höll så stadigt i handväskan, hade den på axeln och täppte till öppningen med armen… Å, jag hade ju tagit fram plånboken i ett skede under eftermiddagen, då jag köpte en kopp kaffe! Kanske jag hade glömt kvar plånboken på jobbet? Jag plockade fram telefonen, hade turen att en arbetskamrat var kvar och svarade i arbetsrummets telefon… och jodå, hon hade precis nyss hittat min plånbok och tittat efter om jag var kvar i klassrummet…
Så jag fick dra en lättnadens suck och trava iväg tillbaks för att hämta plånboken. Där hade den legat på skrivbordet. Jag la den ifrån mig då jag försökte ringa några fruktlösa samtal…
Vilken tur ändå att jag inte hunnit gå till någon restaurang och sätta mig ner och äta för att först sen märka att jag var utan plånbok… Det hände ju mig i Jakobstad en gång, och jag trodde jag skulle skämmas ihjäl då jag fick krypa till korset och berätta att jag ätit fast jag var utan pengar. Den gången var restauranginnehavaren oerhört snäll och sa ”du får betala nästa gång du kommer”, fastän jag sa att jag ju inte bodde där och inte visste när nästa gång skulle bli… Nå, den gången kom faktiskt min syster till undsättning och betalade min mat. Så om det hade hänt en sån sak idag… då hade jag fått börja ringa runt i bekantskapskretsen på jakt efter någon räddare i nöden… Hu. Tur att det inte blev så. Jag tror inte att restaurangägare i Hfors är lika tillmötesgående som restaurangägaren i Jakobstad… 🙂
Månne det är glömmarnas dag idag? Jag har oxå varit glömsk.När jag kom hem från ögonläkarbesöket märkte jag att halpahallipåsen med den nyinköpta hupparin inte var med.Var säker på att jag glömt den vid apoteket så jag ringde dit, men där var den inte.På läkarmottagningen var jag säker på att den inte var för jag kom så TYDLIGT ihåg att jag tog den med mig när jag gick . Men jag ringde dit i alla fall och där hängde den så vackert på en hängare.Och detta är ingen första gångens händelse 😀 Plånboken har jag varit ut och kört med på biltaket fast den dimpade vid Kjellmans i Esse 🙂
”Skaka hand” 🙂 Sköt om dig! Kram
Skakar hand, sköt om dig du också, Vandris! Det är bra att vi är flera som är tankspridda… Kram!
Jamen klå dethär, hörni. Jag åkte iväg med ett paket till Matkahuolto 14 km härifrån. Väl framme konstaterade jag: ingen plånbok. Men jag fick lämna av paketet (det var bråttom) och lovade komma och betala senare samma dag. Körde hem efter plånboken och sökte den i en kvart, allt mera nervös. Tills tanken slog mig… att ibland brukar jag gömma den i mittkonsollen i bilen… när jag hastigt springer in till bybutiken och inte ids låsa bildörren….så även denna gång och där hittade jag den. Hade alltså VARIT med på resan. Lättad — skamsen??? Du kom ju ändå väldigt fort ihåg var du sist sett din. 🙂
Det låter som en sån grej som jag också skulle kunna göra, Elovena. Anledningen till att jag så fort kom ihåg var jag hade min var nog att jag inte hade handlat något eller behövt plånboken sen kvällen före utom till den där kaffekoppen…
Det är inte roligt att lida av ett gott minne heller. Hur man än är funtad så är det tydligen fel. 8)
Hm, kan det vara en nackdel att ha gott minne, Zwei… Kanske om man också minns otrevliga saker länge och blir ”langarg” som vi säger i Österbotten? Långsint, kanske det heter på standardsvenska.