guldstjärnor

När jag var barn, kunde det hända att man fick en guldstjärna inklistrad i skrivboken om man hade skrivit riktigt fint. Det var lärarens sätt att sporra och berömma. Jag var en hejare på att läsa, men däremot kanske inte på att skriva snyggt. Det där estetiska har liksom aldrig varit min styrka, inte fingerfärdigheten heller. Men visst fick jag nån stjärna nån gång.

Jag funderade härförleden på det där med små belöningar, och hur de kan verka underligt uppmuntrande. Och så tänkte jag på att jag har fått lättare att gå upp i vikt med åren. Inte så att jag har problem med det, absolut inte, men frånsett att jag är fåfäng, så har jag ju både övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och vill gärna snuva generna på den konfekten så långt det låter sig göras.

Visserligen har jag redan hyfsade kostvanor, men sällan är något så bra att det inte finns utrymme för förbättring. Så jag tänkte att jag kan belöna mig själv med en ”guldstjärna” varje dag som jag har kunnat låta bli att stoppa i mig tomma kalorier i form av a) vitt bröd, b) ”sockrade saker” (godis, söta efterrätter, läsk, kakor, bullar…) och/eller c) alkoholhaltiga drycker. Inte för att jag är nån storkonsument av vare sig det ena eller det andra, men som sagt var, bättra sig kan man ju alltid, och spara inmundigandet av dylika lyxvaror till festligare tillfällen.

Så förra veckan, måndagen den 30.8, inledde jag mitt guldstjärnetänkande. Hur många imaginära guldstjärnor tror ni jag har lyckats få hittills…?