Det har diskuterats livligt i media om huruvida tiggeri ska förbjudas i Finland eller inte. Det är också en sak som jag bloggat om tidigare. Jag tänkte på saken igen idag då jag var i Helsingfors på jobb.
Det kan inte hjälpas – jag har visst ett gott hjärta osv., men jag förstår mig inte på tiggeri. Och jag tycker inte heller att man kan se det som att det skulle beröra endast en etnisk grupp och vara diskriminering. En annan form av tiggeri jag gärna skulle förbjuda är välgörenhetsantastarna, tänkte jag elakt idag. Ni vet, unga människor i västar med behjärtansvärda emblem, stannar en och frågar om man har tid en stund och vill att man ska donera pengar till svältande barn, regnskogar eller vad det nu är. Om det är förargelseväckande beteende och förbjudet att gå omkring och visa snoppen för folk, är det här också förargelseväckande, tänkte jag irriterat och blängde i smyg på de idealistiska ungdomarna. För jag blir förargad i stället för att beröras och vilja hjälpa när jag ser tiggare eller välgörenhetsantastare.
Fast sen tänkte jag vidare på det där med ”förargelseväckande”. Det kan ju vara väldigt godtyckligt, det där vad som väcker förargelse. Nån kanske blir förargad för att jag skriver fåniga blogginlägg. Borde bloggar i så fall förbjudas? Eller åtminstone inlägg som kan reta upp nån. Borde man förbjuda stora byxor med gällivarehäng, då vissa retar upp sig på såna? Osv. Vill jag faktiskt ha ett sånt förbudssamhälle. Nå nej.
Men varför är det där tiggandet så störande? Jag tror att det är en fråga om värden, och om hur man anser att det är rimligt och rätt att bete sig. Vi har fått lära oss att man ska göra rätt för sig och försöka sitt bästa. Jag har också präntat i mina barn att man inte får ”beiss”. När de var små var det så pinsamt om de frågade efter godis o.dyl. när vi var hos äldre människor. Man får inte göra så, bannade jag dem, om folk bjuder får man ta och säga tack, men man FÅR INTE fråga efter det ena och det andra… Och vad gör tiggare då, om inte ”beiss”.
Sen är det ju lite annorlunda med det där välgörenhets”beissandet”. Då tigger man ju inte för sig själv. Man gör rätt för sig genom att verka för det man tycker är gott. Ändå går det mig så på nerverna. Trots att jag själv t.ex. gått runt i byn, knackat dörr och sålt lotter till förmån för missionen.
Jaja. Som vanligt har jag ”tänkt mig själv i påsan”, alltså överbevisat mig själv om att mina tankegångar brister i logik…
Men visst kan det vara irriterande. Både med tiggeri rakt av och smygtiggeri, i välgörande syfte. Nu ringer det på dörren stup i ett härhemma; småglyttar som vill sälja jultidningar (!) och WWF-grejer och hör och häpna Smink! (Det var en 8-åring som ville att jag skulle köpa Oriflameprodukter! Jag har svårt att säga nej. Både till glyttar och till de som tigger i största allmänhet. Och på ett sätt kan jag känna en viss lojalitet med de som ber om en slant: en gång i min ungdom då jag jobbade i Stockholm som barnpiga och hade haft min lediga eftermiddag i city. Och skulle ”hem” till Djursholm visade sig att jag inte hade pengar till tåget. 2 kronor saknades. Jag vände mig om till den som stod närmast i kön och bad om 2 spänn! Den häpne mannen gav mig det efterfrågade, men hans min sa en hel del om vad han tänkte! Sen dess ger jag, om inte annat så för att betala en skuld liksom! 🙂
🙂 Det kan säkert finnas enstaka tillfällen då tillfälligt tiggeri är befogat 🙂 Jag har också gett en slant till nån som varit kissnödig och sagt att hon inte har nån peng till toaletten. Det kanske hon hade, men den slanten har ändå varit försumbar för mig.
Och visst kan det vara svårt att säga nej. Barn som säljer lotter o.dyl. brukar jag nog köpa av. Men däremot brukar jag inte handla tavlor av polska studerande… det har jag bara gjort en gång… och jag ogillar också gårdfarihandel över lag, om vi nu ska fortsätta på listan över sånt som väcker förargelse hos mig…
Jaha, det blir värre och värre, det här förbudssamhället mitt. Förbjud gårdfarihandel och lotteriförsäljning och jultidningsförsäljning och… 😉
Tiggeriet verkar ha ökat också i Finland. Så även i Sverige, och jag har sett på norska bloggar att det är likadant där. Men det är intressanta tankegångar du tar upp – och som får en att fundera. Förargelseväckande – hur då? varför då? Kanske är det så att det som egentligen väcker förargelse är att samhället har sådana brister att det slutar med tiggeri för allt fler. OK, det är fortfarande väldigt få – men det ökar ju ändå.
Jo, det har definitivt ökat. Eller infunnit sig. I alla fall det öppna tiggeriet, det har man inte sett förrän de senaste åren. Jag tror också att samhällets brister förargar. Det är ju inte meningen att någon ska falla igenom vårt sociala skyddsnät. Eller? Och ändå tycks de göra det… och hur blir det då med individens ansvar för sitt eget liv… får man ”luta sig tillbaka” och tigga eller ska man på något sätt göra rätt för sig… Eller gör man rätt för sig bara genom att finnas, eftersom alla är lika mycket värda?
Tja…varje månad tas fem euro från mitt konto till Röda korset, likaledes fem euro till Amnesty, tack vare sånadär gatubeissare..Jag tycker det är helt ok, jag lägger ner mycket mer på öl och tobak per månad. Romer kommer till oss med oregelbundna mellanrum och jag köper sgs alltid någonting, om inte annat så två par strumpor, det behövs alltid (eftersom strumpor bevisligen är kannibaler ) och vi har genom åren lärt känna varann och varandras kulturer, eftersom både jag och de är frågvisa. Och nej, de är inte alls rädda för hundar. En särskild förkärlek har jag till gatumusikanter, det spelar sen ingen roll hur bra eller dåligt de spelar, de är nånting med levande musik som gör att jag inte kan motstå att ösa slantar över dem. ”Rena” tiggare ser man ju inte SÅ mycket här i våra avkrokar men visst…de brukar nog få de också.
Hm..jo, en o annan grymt irriterande blogg kunde man gärna förbjuda däremot, yess!
Visst har du rätt i att det är överkomliga summor, för de flesta människor. Det är liksom inte det… Jag ger också till välgörande ändamål då och då, men inte regelbundet på det där viset. Och jag ger helst anonymt, eftersom det kan variera vilket ändamål jag för tillfället tycker är mest behjärtansvärt. Romer kommer faktiskt inte till oss. Medan jag bodde i söderändan hade jag besök av dem en gång, då köpte jag en tröja som jag gav pappa i julklapp.
Jag gillar också gatumusikanter. (Fast det finns säkert folk som tycker att de borde förbjudas också.) Och jag har inte heller sett nån ”ren” tiggare här.
Tja du är nog mer generös än jag… det är bra, fortsätt med det!
Jag tror att det också handlar om att vi inte vill bli störda. Tycker inte om när folk tränger sig på, vare sig som försäljare/beissare i hemmet eller på gatan.
Den privata sfären är viktig för mig och det är väldigt svårt att säga nej då skolbarn kommer och säljer saker till klassresan. Brukar tänka som så att varför kan inte föräldrarna betala sitt barns klassresa utan att jag ska hjälpa till varje gång?
Man blir lätt illa berörd då folk tränger sig på, det har du rätt i.
Ja, det är verkligen ingen lätt sak, det där. Att man samlar pengar till klassresan på olika sätt lär ju bl.a. ha att göra med att barnen ska inse att man inte får allt gratis. Plus att det faktiskt finns familjer som inte har råd, och de barnen behöver ändå få delta. Men många gånger har jag också som förälder suckat inom mig över att jag t.ex. först ska baka kakor till en basar, sen köpa dem (eller möjligen grannens kakor i stället) och göra mig allt detta besvär i stället för att bara betala. Men då säger ju förespråkarna att det befäster gemenskapen att man gör saker tillsammans… Inte är det lätt att veta vad som är ”bäst” i längden.
haaa…jag är inte det bittersta generös när det gäller personer som ringer och försöker kränga prenumerationer på Aku Ankka, Me Naiset eller Mikrobitti, eller sälja telefonabonnemang. Då trycker jag antingen på röd lur direkt eller frågar ”talar du svenska?”. Men sen tycker jag nog lite synd om den fattiga studerande (som det oftast är frågan om) som jag så bryskt avvisat.
Flera av dom som bor i dotterns kollektiv i Uppsala har tidvis jobbat som gatubeissare för greenpeace eller röda korset o.dyl. antingen på heltid eller vid sidan av studierna och de tycker att det är betydligt mer meningsfullt än att sitta klistrad vid en telefon och försöka sälja tidningsprenumerationer. Vilket jag förstår så väl.
Det förstår jag också. Men jag skulle förmodligen svälta ihjäl om jag inte hade andra alternativ till att skaffa mig utkomst…
Överhuvudtaget skulle jag inte kunna ha ett jobb där jag skulle vara tvungen att få folk övertygade om att de ska köpa något eller bidra med pengar till nåt. Därför skulle jag inte kunna vara företagare heller…
hmm…detdär om företagare håller jag inte med om..min erfarenhet är att det oftast är kunderna som kontaktar företagaren. Jag sålde största delen av mina slädhundar hösten -09 och typiskt nog var senaste vinter idealisk för hundspannsföretagande, folk ringde stup i kvarten och jag fick säga ”nej tyvärr, jag har slutat”. Likadant med maken, som ju skattetekniskt sett inte har eget företag men är typ freelance, inte är det ju han som söker jobb, tvärtom. Men förstås, när man är ny företagare får man ju lov att marknadsföra sig lite mer.
Om det skulle vara så att kunderna kontaktar företagaren tycker jag också att det skulle kunna gå an. Jag har föreställt mig just det där att man måste marknadsföra sig, och inte nog med det, man måste produktifiera och prissätta sina varor/tjänster och jag tycker att det är så svårt och pinsamt att ta betalt och bestämma vad något kostar. Så det är enklare att vara anställd och göra som man blir tillsagd och få skylla ifrån sig ”jag gör bara mitt jobb” 😉
Jag minns när jag var barn, vi bodde i Varmahuset i Nykarleby, ett ruckel var det. Vi var 7 ungar plus föräldrarna. Då brukade pappa och mamma låta en luffare kallad Lookreeni (Logren?) övernatta på köksgolvet när han kom på sina vandringar. Det var nog där och då jag lärde mig nåt, tror jag. Fattig blir man inte av att ge.
Det var väldigt fint gjort. Jag tror att det var vanligare det där förr, att låta folk övernatta. Vill minnas att pappa berättat om att romer övernattade hos dem ibland, och pappas familj var också stor och trångbodd.