Apropå det där med hästböcker, så var jag ju också en s.k. hästflicka en tid. Hästar var mitt absolut största intresse när jag var ca 10-15 år, och önskedrömmen var förstås En Egen Häst. På alla önskelistor stod det HÄST överst. Jag visste förvisso att jag aldrig skulle få någon häst, men man kan ju alltid önska sig.
Sen blev det av olika orsaker så att jag aldrig blev någon särskilt skicklig ryttare, så jag skulle ha behövt en hel del hjälp om det hade blivit någon egen häst. Eller om det BLIR, förstås, det är aldrig för sent.
Jag fick inte så många riktigt bra ridlektioner. Det var mest under de två ridläger jag deltog i, som 12- respektive 13-åring, som jag lärde mig en hel del. Annars var det oftast någon kunnigare hästflicka som visade mig till rätta. Jag tror att ”min” mentor eller ridlärare eller vad man ska kalla henne hette Iiris. Åtminstone minns jag att jag ofta hade henne med mig. Undrar vad hon gör nu…
Om jag skulle ha en egen häst skulle jag inte vilja ha någon särskilt stor häst. Inget varmblod eller fullblod. Kanske en islandshäst, eller en norsk fjordhäst. Fjordhästen var min drömhäst, om jag minns rätt. En ponny är också trevlig, men jag är lite i största laget för en sån. Nå, en större ponny skulle förstås orka med mig ännu. Mina favorithästar under barn- och ungdomsåren var ett gotlandsruss som hette Fritz och en Welsh ponny som hette… Mazetti, tror jag? Eller var det Mazetto? Och en Welsh Mountain som hette Ditte.
Intresset för djur i största allmänhet finns förstås kvar, och visst tycker jag fortfarande om hästar, trots att jag slutade rida. Jag minns att min kompis pappa frågade om jag hade ”bytt hästarna mot pojkar”. Svaret var ett bestämt ”nej”, och det var sant. Både för att jag tycker att hästar och pojkar inte spelar i samma division och således inte är jämförbara, och för att jag bokstavligt talat inte hade någon pojkvän. Pojkbekanta, förvisso, men ingen pojkvän. Jag minns att jag tyckte att det var fullständigt absurt att jämförelsen ofta gjordes – först har flickorna ingen pojkvän att gosa med så de gosar med hästar i stället, och sen när de börjar gosa med pojkar har de inte tid för hästarna längre (och behöver dem liksom inte heller). Tja. Så här flera decennier senare kan jag förstås tänka mig att det ligger något i det. Allt har sin tid. Och jag kom nyligen på att min hund är ett övergångsobjekt. Bland annat, hon är förstås bra att ha på många sätt. Men om man tänker sig att övergångsobjekten (som en gosetrasa som hjälper det lilla barnet att känna sig tryggt fastän mamma inte är i närheten) hjälper en från ett skede i livet till ett annat, så visst är hon ett sånt. När inte mina stora barn längre vill gosa med mamma så mycket, eller följa med mamma överallt, visst är det då mysigt med en varelse som vill gosa hur mycket som helst och som mer än gärna skulle följa med mamma överallt om hon bara fick…
Hursomhelst kändes det inte som att det där med hästar vs pojkar skulle ha varit sant. Dessutom var det ju ingen som ville ha mig, inte vad jag visste i alla fall, så jämförelsen väckte i sanning förtrytelse 🙂