läsupplevelse

”It’s nice to have you back where you belong”, hälsar bloggen. Tack för det trevliga välkomnandet! Allt har sin tid, skriva blogginlägg har sin tid och avstå från att skriva blogginlägg har sin.

Under hösten har jag då och då tänkt på saker jag skulle vilja skriva om, men det har liksom inte blivit av. Och vad var det då som fick mig att slå mig ner för att skriva just idag?

Jo, det var att jag för första gången kommit mig för att läsa en bok av Paulo Coelho. Alkemisten. Jag har blivit tipsad om Coelho tidigare, men inte kommit till skott. Nu var det en intressant för-och-emot-diskussion på facebook om Coelhos böcker som väckte min nyfikenhet på nytt. Och det känns lättare att breda ut texten och kommentera boken utförligare i ett blogginlägg än i en statusuppdatering på fb.

Tja. Vad ska jag säga? Det var onekligen en upplevelse att läsa boken. Jag uppfattar den som en saga. En berättelse, där de mest osannolika sammanträffanden leder än till det ena, än till det andra. På något vis drar jag paralleller till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, även om Alkemisten saknar den dråpliga humor och glimt i ögat som jag fullkomligt vred mig av förtjusning över när jag läste Hundraåringen (och nej, jag tänker inte förstöra den läsupplevelsen genom att se filmen. Inte Alkemisten som film heller, för den delen). Coelho lyckas också få ihop det, så att de här sagolika sammanträffandena leder till att Pojken finner sitt öde, då han lär sig det universella språket som inte behöver ord, och vågar lyssna till sitt hjärta.

Det universella språket är en intressant tanke. Liksom Världssjälen, som inte direkt är den hinduiska Brahman, utan något som ska föreställa mer konfessionslöst och allmängiltigt. Att allt och alla hör ihop är en vacker tanke. Att man ska våga följa sin dröm, trots diverse motgångar och att saker inte utföll som man trodde att de skulle göra, är en annan vacker tanke och viktig lärdom.

Men. Precis som jag starkt har ifrågasatt den s.k. attraktionslagen och ett överdrivet positivt tänkande (och det mesta här i livet, f.ö.), ifrågasätter jag också budskapet i den här boken ”om du verkligen vill något, så samverkar universum till att det ska bli så” (ungefär, inte exakt citat, jag har läst boken som ljudbok så det är lite krångligare att slå upp citatet än om man har en traditionell pappersversion). Människorna, solen, vinden, Gud, Allah, stenarna, ormarna (och f’*n och hans mormor, höll jag på att skriva) samverkar glatt för att just din dröm ska bli sann. Och jo, budskapet är även bekant från Bibeln i en lite annan tappning ”be, så ska ni få” osv. Visst. Glädje och förtröstan föder mer glädje och förtröstan, osv. Men om det verkligen skulle vara så där enkelt, då skulle det inte finnas ofrivilligt barnlösa, olyckligt kära, sjukpensionärer eller silvermedaljörer i OS. Bara för att nämna några exempel. Det får mig att tänka på filmen Bruce Almighty (jo, den har jag sett, med mycket fniss och en hel del tankeväckande behållning). Han fick vara Gud för någon dag, och ville givetvis vara en god gud, som hör böner och ger bönesvar. Med den påföljd att det blev ett veritabelt kaos, då folk fick sina önskningar uppfyllda, eftersom de uppfyllda önskningarna fick oanade konsekvenser (om t.ex. hur många som helst vinner på lotto, blir det inte mycket att dela på).

Och, seriöst, finns det faktiskt folk som på riktigt tror att man kan lära sig att göra guld? I våra dagar? Ok, jag tror, som jag har lärt mig i skolan, att grundämnen inte kan tillverkas, de kan bara utvinnas, eftersom de ÄR, inte blir till. Men, å andra sidan, jag har ju valt att tro på jungfrufödseln och uppståndelsen också. Var och en med sitt.

Kommer jag att läsa fler böcker av Coelho? Troligen. Fast läsupplevelsen var så pass djupsinnig att min hjärna inte orkar med fler av det slaget på raken. Nu får det bli några rejäla kriminalromaner emellan. Lite lättsamt mördande och sånt. Även om den moderna kriminallitteraturen är lite för blodig i min smak (den går att läsa, men jag vill inte se såna hemskheter på film, det blir för mycket). Tacka vet jag Agatha Christie, hennes böcker läste jag slut på redan i min ungdom, och jag kan faktiskt också se filmatiseringarna med behållning (Do you mind strangling me, Elspeth? 😀 ) Böcker ska det i alla fall bli. Och stickning. Och en och annan bit choklad.

0 thoughts on “läsupplevelse

  • 11 december, 2013 at 12:56
    Permalink

    HejYvonne!
    Jag har sen många år tillbaka blivit rekommenderad av flera olika personer att läsa Paulo Coelho. Det har dock inte blivit av, inte ännu i alla fall. Så jag kan inte kommentera hans filosofier. Men ifråga om lättsamt mördande och sånt, så läser jag nu just en bok, där man mördar väldigt lättsamt. Det är ingenting nytt för mig. Jag har läst massor om nazizternas behandling av judarna i ghetton och koncentrationsläger. Den var ju omänskligt grym. Boken jag nu läser heter ”Männen med rosa triangel” och handlar om hur nazisterna var ännu grymmare mot homosexuella. Boken är skriven av en homosexuell österrikare, som överlevde fasorna genom att bli älskare åt förmän i lägren.

    Reply
    • 11 december, 2013 at 16:22
      Permalink

      Hej Rune!
      Oj… nazister och deras grymheter tror jag är nästan för o-lättsamt för att jag skulle klara av det…
      Sånt som har verklighetsbakgrund, även om det är en påhittad historia, blir liksom för allvarligt. Men som sagt var, jag är ännu känsligare då det gäller att se på film. Jag kan givetvis inte titta på skräckfilmer, men jag vill inte heller titta på t.ex. Titanic, det blir också för allvarligt då man vet att katastrofen har hänt på riktigt. Jag är nog än väldigt lättskrämd och überempatisk tant. Fast jag gråter väldigt sällan över filmer, böcker eller teaterpjäser osv. som många andra tanter gör….
      Människan är komplicerad!

      Reply
  • 11 december, 2013 at 19:41
    Permalink

    Jag har läst de flesta av Coelhos böcker.Jag tycker att de tidigaste är de bästa.Zahiren tyckte jag bäst om. Coelho väver ihop olika filosofiska och religiösa ”sanningar”, och jag tror han tilltalar många av nutidens sökande människor,som vill ha nån slags andlighet,men inte vill binda sig till de traditionella formerna.Det finns nog en del guldkorn i hans böcker,men jag håller med dig om att det är lite för mycket av ”lev din dröm,du kan förverkliga allt om du vill”.Det är väldigt lätt att fastna i en slags andlig verklighetsflykt,vare sig det är inom kyrkor av olika slag eller new age-filosofin.Vi mä’nniskor har olika behov under olika tider i livet,och jag tror Coelhos dragningskraft beror på att han lyckas fånga in människor,som börjar sin personliga utvecklingsresa. Jag är glad för den behållning jag haft av vissa av hans böcker,alltid får man nåt nytt perspektiv,men de har inte rubbat mina grundvärderingar eller realisten i mig.

    Reply
    • 28 februari, 2014 at 13:46
      Permalink

      Ursäkta att jag glömde svara på din kommentar då det begav sig, Måsa-Mållon. Jag har inte läst flera böcker av Coelho (än), men den dagen kanske kommer. Mest vill jag ha lättsam underhållning då jag läser. Tanten i mig har jublat över Karin Brunk Holmqvists romaner, som jag slukat på raken. Snart är jag redo för Karl Ove Knausgårds kamp, tror jag. Har lånat ettan och köpt tvåan och trean, på vinst och förlust. Man kan inte bli annat än nyfiken på en författare/bokserie som folk antingen höjer till skyarna eller totalsågar, i synnerhet inte om t.ex. varannan av ens fb-vänner gör det ena och varannan det andra 🙂

      Undrar om jag i något skede ska ta mig an Fifty Shades of Grey också? Kanske sen när ingen annan längre läser dem…

      Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *