Håhåjaja. Idag har jag en jobba-hemifrån-dag, vilket är nog så trevligt i sig. Det som är mindre trevligt är att tekniken krånglade, så jag gav upp och tog en kortare arbetsdag. Det är förvisso bra att ha den möjligheten, risken är bara att jag skjuter upp för mycket så att det blir stressigt i något skede.
Under lunchpausen var jag ute på skogspromenad med Diiva. Eftersom det är älgjakttider, och jag tidigare blivit av med henne i skogen för att hon hittat ett Benparadis med smaskiga älgben, som fått henne att glömma allt vad lydnad och inkallning heter, tog jag en annan väg för att undvika just det stället. Så hann jag precis ta ett dagens-väder-foto och skämtsamt skriva ”hitta hunden” på facebook…
När jag tog fotot såg jag faktiskt en skymt av hennes yviga svans där mitt ibland allt gräs och ogräs, men några minuter senare var hon försvunnen. Jag gick över den där vildvuxna ängen och förutsatte att hon också skulle göra det. Men, hon kom inte fastän jag ropade och lockade. Jag hade tänkt att vi skulle göra en runda och komma tillbaks en annan väg.
Nå, för säkerhets skull gick jag tillbaka samma väg i stället och tänkte att hon kanske vänt om. Men inte hittade jag henne under hemvägen heller. När jag började närma mig hemmet, träffade jag på en bekant med tillhörande hundvalp och son. De hade inte sett Diiva, och mamman funderade på vad Diiva skulle säga om hon möter på dem i skogen. Diiva brukar vara snäll mot hundvalpar, men, jag kan ju inte garantera nånting…
Hursomhelst, jag hann vara hemma minst 45 minuter innan hon uppenbarade sig, ivrigt och glatt flämtande. Hon hade tydligen haft jättekul i skogen. Jag misstänker att hon kan ha hittat ett nytt benparadis eller något annat ätbart, hon är något av det matfriskaste man kan tänka sig.
Och jag vet ju att hon hittar hem, men som bekant är hon inte särskilt förtjust i barn… mitt största bekymmer var att hon skulle stöta på höstlovsfirande barn i skogen och skrämma dem :-/
Nåja, slutet gott, allting gott! Jag borde väl ha henne kopplad, men då hon får så mycket mera och bättre motion om hon får vara lös, och hon är ju ändå minst 80, kansk 90 % lydig…
när jag tog fotot
Inte roligt alls när hunden rymmer. Många tankar hinner fara genom huvudet och oron biter sig fast. Vi har ju en ny liten valp nu som ska läras upp. Tillsvidare hålls han väldigt nära då vi är ute, men senare längre fram vet man ju inte hur det går.
Diiva är så fäst vid sina människor att hon inte rymmer t.ex. från gården. Men vi låter henne ändå inte gå lös hemma (iaf inte utan människor med), eftersom hon inte gillar att grannarna är ute på sin gård (hon tror väl att den också hör till oss) och inte heller gillar att det kommer bilar till oss eller till grannarna… det skulle lätt kunna hända en olycka. Tydligen är det ändå så att om hon hittar något gott i skogen, så är det viktigare än att komma då matte eller husse ropar :-/