I den senaste boken av Liza Marklund säger en person något om att man måste utveckla sina talanger, att det är ett ansvar man har för att man har fått den gåvan. Jag antar att det finns flera än jag som värjer sig mot det här. Jag har också för mig att jag skrivit om saken tidigare, men kanske kan det bli någon ny vinkling på den i dag.
Det bibliska uttrycket om att inte sätta sitt ljus under skäppan, utan ställa fram det så att det får lysa är ett av de bibelställen som väcker blandade känslor hos mig. Wiktionary skriver så här:
Verb[redigera]
- (idiomatiskt)dölja sin förmåga av blygsamhet
- Hans eget resultat blev kanske därför ej så stort men hans intresse för att lära ut det han visste, var honom tillfredsställelse nog, ty han kunde ej sätta sitt ljus under skäppan.
- Jag vet att jag har en unik talang att nå ut och jag sätter inte mitt ljus under skäppan.
- Vanliga konstruktioner: inte sätta sitt ljus under skäppan
- Varianter:sätta sitt ljus under ena skäppo
Intressant. Jag har inte tänkt på det så mycket ur den där synvinkeln. Jo, ibland – som en form av anti-Jante: har du fått en gåva eller en talang, ska du inte skämmas för att låta den lysa. Jag har mera tänkt på den ur den där ”du har ett ansvar för att odla din(a) talang(er)”. Och det är då det blir jobbigt.
Jag tror ju att de flesta människor har fått många gåvor. Vi väljer att odla dem i olika stor utsträckning under olika perioder i våra liv. Allt har sin tid. Ljusmetaforen kan tänkas så att vissa faktiskt har fått ett stort ljus, som lyser starkt och klart när det ställs fram i ljusstaken. Andra har fått en hel ask med mindre ljus. (Dit räknar jag mig.) Och då är det inte vettigt att tända på alla ljus samtidigt, för att inte tala om att bränna dem i båda ändar.
Något av det svåraste för mig blir då det som sägs i Luk. 12:48 (1917 års översättning):
Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.
Ibland skulle jag ha lust att ge tillbaka min ask med ljus till Skaparen. Be Honom ge några av dem till någon annan. För vad gör man, när man inte har kraft och förmåga att låta alla sina ljus brinna? Knappt ens ett av dem? När ”som din dag, så skall din kraft ock vara” känns mera som ett hån än som en tröst?
Tja. Man (läs: jag) försöker intala sig att man är försedd med ett förnuft, som hjälper en att inse vilket av ljusen som ska få brinna just nu. Att många av de andra ljusen kanske redan gjort sitt. De har brunnit, de har gett ljus och värme och kunnat vägleda både mig själv och andra. Och så får det finnas kvar några ljus i asken för framtida behov. Utan att jag ska behöva känna mig som att jag döljer dem eller inte förvaltar mina gåvor.
