känna

En ”fördel” med den lindriga version av depression och utbrändhet som jag drabbats av, om man nu kan tala om fördelar i ett sånt sammanhang, är förlusten av känslor. Inte så att jag skulle ha blivit fullständigt okänslig, nejdå. Men det måste vara fråga om någon form av inre försvarsmekanism, som skyddar en från att känna det jag inte orkar med att känna. Tillståndet är bortom stress och bortom upprördhet, en dåsig apati där saker och ting inte spelar så stor roll längre.

Gränsen mellan depression/utmattning och vanliga perioder av nedsatt ork och nedstämdhet är flytande. Visst har jag haft många liknande symtom tidigare, men de har gått över. Det är intensiteten och varaktigheten som bidrar till fastställandet av diagnos. En sak som jag iakttog som ett varningstecken hos mig själv under våren var bristande empati. Att inte längre låta sig beröras och röras på djupet av andras bekymmer… det är som sagt var en försvarsmekanism, men den känns inte särskilt sympatisk. Då man av naturen är en sån som bryr sig.

Det skylls ofta på jobbet, och visst utgör jobbet en stor del av en heltidsarbetande människas tillvaro. Och visst är det negativt, åtminstone för oss känsliga, oambitiösa personer som inte orkar så mycket att dras in i ett system som fordrar ständig utveckling. Det är inget specifikt för min arbetsplats – jag trivs mycket bra med mitt jobb som sådant – det förekommer inom många områden. Man ska inte stagnera, man ska ständigt fortbilda sig, producera och utvecklas. Det räcker liksom inte med att man är hyfsad på det man gör och troget kämpar vidare med det. Att som individ kämpa mot systemet, hålla huvudet högt och tänka att arbetslivet också måste ha utrymme för oss som bara orkar jobba halvhjärtat, det är en kamp mot väderkvarnar. En kamp som jag tror att jag blivit allt bättre utrustad för. En tyst, stilla kamp, en kamp som på något sätt måste föras utanför mig, utanför det som är jag, medan jag själv finns kvar inne i bubblan av lätt apati, med ett litet världsfrånvänt leende på läpparna och mantrat ”det är bra nu”. Är det månne något av detta som kan läsas in i ”när jag är svag, då är jag stark”? För samhället, Livet, kommer inte att fungera om det bara är de starka som räknas. Vi är många som är svaga, och det måste samhället inse så småningom. Jag vet av egen erfarenhet hur snacket kan gå – ”verksamheten fungerar inte om vi har flera som måste jobba med specialvillkor”. Men då måste vi rannsaka verksamheten, och få den att fungera med de resurser vi har! Också vi svaga har något att ge.

En avigsida hos tillfrisknandet, om man kan säga så, är att man börjar känna mer igen. Jag hoppas att jag kan behålla något av det positiva hos apatin, trots att det känns bra att börja känna glädje och iver inför det ena och det andra. Att jag håller ivern på en måttlig nivå – och den nivån kan ingen annan än jag själv ställa kriterier för – och inte förivrar mig…

0 reaktioner på ”känna”

  1. Yvonne, fast jag inte känner dig personligen har jag upplevt dig som en mycket stark och företagsam människa som jag verkligen beundrar, det gör jag ännu mera nu för att du berättar allt detta svåra som kan drabba vem som helst. Känner igen mig i mycket som du skriver och önskar dig ett bra liv i fortsättningen. Livet är svårt ibland men det går vidare. Kram.

  2. Tack lma7… jag vill gärna dela med mig – nu då jag orkar skriva igen – inte för att alla behöver uppleva sin utmattning eller sin depression likadant, men för att det ändå finns någonting gemensamt i det mänskliga hos oss som gör att vem som helst kan drabbas. Livet är svårt, ja, men det går vidare, det har du rätt i. Och det är viktigt att inte förneka upplevelserna av det svåra, trots att det ”bara är i-landsproblem” och det finns folk som har det mycket värre, det finns det alltid. Kram.

  3. Ibland måste man bara säga att ”Vem bryr sig?”. Det är inte meningen att man ska orka bry sig om allt och alla! Det är inte själviskt utan kanske en självbevarelsedrift. Ta´t lugnt och känn dej högt älskad just sån som du är! Ditt värde siiter inte i vad du gör utan i vad du ÄR. Kram och krya på dig! 🙂

  4. Oj vad jag känner igen mig i det som du skriver. Avsaknande av empati och leendet som bara e där och att man inbillar sig att det är bra. Att inte orka ta till sig andras bekymmer, att inte orka bry sig – det e hemskt. Rädslan jag just nu har i mig att det snart brakar ihop är hög, men jag biter ihop och hoppas att det går över. Men går det över, kommer jag att få tillbaka min energi? Kommer jag att få min empati tillbaks? Helst av allt skulle man vilja lägga sig ner och sova, sova, sova, sova. Glömma allt och alla, bara koncentrera sig på sig själv och sin överlevnad.

  5. Liv: tack för de orden! Men när det gäller nära och kära är det svårt att slå ifrån sig och tänka ”vem bryr sig…” och det man är avspeglas ju i det man gör… det är inte lätt. Men, jag tar det lugnt, och jag vet att jag är älskad <3 Kram!
    Mia: tack för kommentaren! Det kommer nog tillbaks… ibland kommer man igen på egen hand, ibland går det som för mig att det blir tvärstopp och man måste få hjälp. Och det är viktigt att ge efter och inse när man behöver hjälp på olika sätt. Kram till dig också!

  6. Lilian Sohlström

    Yvonne…det du beskriver är ett upprepande av mitt eget tillstånd efter o strax innan utbrändheten.Känner så igen mig. Ingen livsgnista, trötthet, likgiltighet… Så glad det här dras fram mer o mer i ljuset!!! Kram vännen!

  7. Mycket av vad du skriver verkar så bekant. Som pensionär kan det ju inte finnas någon risk för utbrändhet men man kan väl drabbas av depression ändå och mista förmågan till empati. Det verkar finnas så mycket oförutsägbart och osannolikt som kan drabba oss här i livet.

  8. Oj nej, inte du också! Kom ihåg att sätta dig själv i första rummet, kräv arbetshandledning, kräv terapi… vad som helst som kan hjälpa dig att tillfriskna. Sköt om dig!

  9. AH, depression och utbrändhet kan nog drabba vemsomhelst. I synnerhet depression är förhållandevis vanligt hos både medelålders människor och hos pensionärer. På finska brukar man tala om ”työuupumus”, men jag brukar säga att det nog många gånger är ”elämänuupumus”, det finns så mycket oförutsägbart som kan göra att man blir utmattad.

  10. Tack Kristina, jag sköter om mig så gott det går. Idag var jag på mitt första psykologbesök (det fanns inte tider i juli) och det var mycket givande. Min förman och jag ska också se över arbetssituationen och följa upp med jämna mellanrum hur det går, jag känner tillförsikt trots min bräcklighet.

  11. Känner igen mig i kraven på arbetsplatsen om fortbildning och utveckling i det oändliga. I såna sammanhang kan jag känna mig matt och omotiverad många gånger, då det känns som allt det där håller på att bli ett självändamål med möten och ändlösa föreläsningar som inte mera ger mig någonting. Varför ska vi hålla på med sånt? Låt oss vila i oss själva emellanåt och hämta energi så att vi orkar förbereda en ny dag i stället.

    1. Så sant, Kicki, det kan inte vara bra med denna hysteriska ”framåtsträvan” och förändringar för förändringarnas skull. Det mesta ger förhoppningsvis alltid någon i sällskapet någonting – vi har ju olika behov och olika tankar väcks av t.ex. samma föreläsning beroende på vem som lyssnar och i vilket skede av (arbets)livet man befinner sig, men ändå… När man är relativt ny både inom sitt yrke och på sin arbetsplats behöver man säkert mer stöd och utveckling, men det finns trots allt gränser för hur mycket man orkar smälta och ta med sig då också. Jag har många gånger frågat mig vem det egentligen är som vill ha den här framåtsträvan, då vi är så många som far illa av den. Och det gäller inte bara oss som är i mogen ålder, det gäller många unga människor och t.ex. småbarnsföräldrar också i allra högsta grad.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *