kära katter

Igår blev det en sorglig dag, då jag var med vår katt Fluffis till veterinären och det visade sig att han troligen fått en hjärnblödning, en skada som inte gick att åtgärda. I stället för att fara hem med medicin och katt fick jag föra hem Fluffis till den sista vilan under träden i hagen.

Vi trodde att Fluffis råkat i slagsmål och skadat sig, och höll på att repa sig från sviterna av det, men på tisdag blev han plötsligt sämre och fick problem med balansen. Veterinären trodde att han blivit påkörd, antingen i samband med att han fick skador på ögat och örat, eller efteråt, och att det ledde till en hjärnblödning som inte nödvändigtvis gav symtom förrän efter flera dagar.

Sorgligt, men vi hann ha Fluffis i många år. Han fyllde 14 i början av mars. Och hans bror Markoolio, som är korthårig trots att de var från samma kull, lever fortfarande.

Katterna kom till oss år 2006, då våra yngre söner var 9 respektive 10 år. De hade bestämt att Fluffis var Max katt och Markoolio Martins katt. Här är en bild av Max och Fluffis, kanske från 2007?

Båda katterna har alltid varit väldigt folkkära. Men det verkade faktiskt också som om de visste vilken katt som hörde ihop med vilken pojke. Fluffis ville väldigt gärna sova hos Max. Max var däremot inte riktigt lika förtjust alla gånger. Visserligen var Fluffis gullig ”men tå an ji så stöörand”, tyckte Max. Fluffis ville inte alltid ligga stilla och sova – han trampade omkring, spann och buffades och ibland väckte han människorna på natten och ville ut. Stöörand eller inte, Fluffis var älskad och är saknad. En saknad blandad med tacksamhet över den tid som vi fått ha honom.

I slutet av juli kommer vi emellertid att få två katter till, om allt går som planerat. Vår äldste son och hans sambo har fyra katter, och en av dem fick oplanerat en kull med kattungar. SJU kattungar. Tyvärr har en av kattungarna dött, av okänd orsak. Men det är sex kattungar kvar, och två av dem ska flytta till oss. Jag ville helst ha en helsvart, men det råkade inte bli nån sån, så det blir svarta katter med lite vitt på. Två honkatter denna gång, som det ser ut. (Och ja, vi ska sterilisera dem.)

Jag är ju numera väldigt förtjust i att lyssna på ljudböcker, och en serie som jag verkligen tyckte om är Krönikan om Ylva Alm av Ida S. Sjellbakken. I böckerna förekommer en svart frass som heter Zacharias. Jag gillade Zacharias så till den grad att jag tänkte att om jag får en svart frass, så ska han heta Zacharias. Nu ser det inte ut att bli nån Zacharias, men Adele får troligen Zacharina som andra namn.

Den svartaste kattungen i kullen har bara några vita strån under hakan. Hon har fått namnet Smilla. Det är ju också möjligt att Smilla kunde få Zacharina som andra namn. Vi får se.

Våra gamla frassar har inte varit vana vid att åka i bur och bil. De nya kattungarna kommer att få vänja sig vid att vara i bur och åka både bil och båt. Det blir intressant…

Visst är det sorgligt då djur dör. Det får det vara. Man får känna ❤️
Känna sorg, vemod, tacksamhet – eller allt på samma gång. Och livet går vidare. Nya katter innebär nya relationer mellan människor och djur, inte att man inte skulle ha brytt sig om de gamla djuren. Nu hade vi hunnit boka dessa kattungar innan vi visste att vi skulle ha en katt mindre i familjen, men det känns fortfarande bra att få se fram emot dagen då de flyttar hem till oss.