kärt eller för jobbigt besvär?

Att stå för det man verkligen vill och tänker, det kan vara ett kärt besvär, något som gör en glad då man ges möjlighet att på olika sätt tala och handla för Saken. Det kan också vara ett besvär som känns alldeles för jobbigt, och som gör att man drar ut på att göra något åt en situation som upplevs ”fel” på olika sätt. Man kan rent av bli handlingsförlamad eller så resignerad att man bara fortsätter som förr, trots att situationen får en att må dåligt.

Jag tänkte på det här, dels i anslutning till det ”lagom” jag var inne på i min sista adventslucka, och dels i anslutning till en artikel jag läste i tidskriften Hyvä Terveys nu under julen. Artikeln handlar om den finska författaren och översättaren Antti Nylén och hans åsikter om vad nutidsmänniskan skulle behöva för att må bättre. Nylén var en ny bekantskap för mig, och trots att jag inte i allt delar hans åsikter – eller hans vardag, för den delen – känner jag igen och nickar instämmande åt mycket av det som sägs i artikeln. Att vi inte behöver så mycket. Att nutidsmänniskan jobbar för mycket och konsumerar för mycket. Om vi jobbade mindre och konsumerade mindre, skulle vi få tid över till att t.ex. se till att ingen blir mobbad i skolan.

Idealistiskt, javisst. Men jag är ju också idealist och kommer att så förbli. Utan ideal stagnerar världen, och stagnation leder förr eller senare alltid till tillbakagång och förfall.

Nylén berättar om när han blev vegan i 30-årsåldern, att det svåraste var att förklara för mormor att han inte kunde äta bullarna som hon bakat. En liten detalj, som säger ack så mycket om just besvären med att fatta sina egna val. Om man är beredd att bli vegan, på heltid, måste man alltså kunna stå för den Saken även när mormor ställer sig oförstående och kanske t.o.m. tar illa upp för att man inte äter hennes goda, med kärlek bakade bullar. Alternativen är att vara vegan för det mesta och tillåta sig små undantag, t.ex. när man är hos mormor (vilket förmodligen inte känns bra om man är tillräckligt övertygad om det viktiga med att vara vegan); att ljuga för mormor och säga att man inte mår bra och därför inte kan äta bullarna (underförstått just i dag, vilket leder till framtida problem eftersom man förmodligen utsätts för mormors bullar fler gånger, och då kan mormor bli ännu mer oförstående och ledsen för att man inte bara lät bli att äta bullarna förra gången, utan dessutom inte hade förtroende för hennes förmåga att ta en sanning utan LJÖG); eller att avstå från att följa sitt hjärta för att inte stöta sig med lilla mormor. Och må dåligt själv för att man inte står upp för eller förverkligar det man innerst inne vill. Det finns säkert fler tänkbara alternativa utvecklingar, men jag tror ändå att det bästa i ett sådant fall är att göra som Nylén – att bli vegan och ta konflikten med mormor trots att det skär i hjärtat. Eller kanske snarare hugger till i magen, det är oftast i magen det ilar när man utsätts för obehagliga situationer.

Personligen har jag aldrig funderat på att bli vegan. Men samma mönster av val och konsekvenser förekommer i de mest olika situationer i livet. Och ju närmare den person eller de personer står en, som ifrågasätter ens val, desto jobbigare blir det att ta besväret. ”Nej, men menar du verkligen det…” ”Har du faktiskt tänkt igenom det här….” ”Är du inte riktigt klok…” ”Och VAD har du tänkt göra i stället…” ”Kan du verkligen ta det ansvaret, vad är det du utsätter dina barn för…”

Varför gör vi så mot våra medmänniskor, när det skulle gå att förvånat tänka ”åhå” och (bildligt talat) bjuda någon annan på bullarna och lära oss baka vegebullar till nästa gång vi träffar barnbarnet?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *