Det är intressant att konstatera att man kan härdas när det gäller både det ena och det andra. Jag tycker t.ex. inte om att bli kladdig om händerna. När jag var barn var jag ganska fin i kanten och undvek att bli smutsig. Tror jag åtminstone. Det kan hända att det var skillnad på smuts och smuts.
Underligt nog har jag valt rätt kladdiga sysselsättningar som vuxen. När man jobbar med jordbruk, äldrevård eller som barnmorska kan man inte undvika att smutsa ner sig. När man har fyra barn har man torkat av och torkat upp det mesta med god min. Och det har liksom inte varit något problem. Det är inte därför jag har utvecklats till en pappersvändande tänkare, åtminstone inte medvetet 😉
(Fast äta kladdiga rester som barnen har lämnat… där går gränsen, sånt gör jag INTE.)
Jag kom att tänka på det där kladdandet nyss då jag var ute och hängde tvätt. Bromsarna har vaknat med värmen, tyvärr. Och jag fick en flashback från min barndom, då jag kände att det stack till på benet och reflexmässigt slog ihjäl stickaren, som inte var någon mygga utan en stor, fet broms. Iiiih, vad jag tyckte att det var äckligt då jag såg den döda bromssmeten på min hand.
Tanter är inte lika mesiga som småflickor. Jag slog nog ihjäl minst tio bromsar medan jag hängde tvätten. Hellre lite kladd på händerna än bromsbett 🙂