Lucka 12 – julkärvar

Idag kom jag att tänka på julkärvar. Såna där havrekärvar, som man kan sätta upp på en påle eller liknande, så att fåglarna ska få lite julmat. Jag minns att mommo och moffa brukade ha såna till jul, åtminstone ibland. Och ett år minns jag att jag såg då deras frass Mirvilin hoppade upp i julkärven och tog en fågel. Jag var arg på honom, men han kunde ju inte göra något åt sin rovdjursinstinkt… det är djungelns lag att äta och att ätas.

Det tog ett tag innan jag fattade att julkärvar var specialtillverkade. Att man inte kunde gå ut i vilken bondes uthus som helst och rafsa ihop halm och tro att man skulle kunna använda den till julkärvar och julpynt. Att man måste ha planerat att man ska ha halm till kärvar och pynt, så att man skär havre med skära och binder den till kärvar som får torka i en nek, på gammaldags vis. Att den halm som finns i bondens uthus är tröskad (det finns alltså inte sädeskorn kvar, i alla fall inte i högre utsträckning) och balad (den är ihoppressad så att stråna inte kan användas till julpynt längre). Om det till äventyrs finns (stads)barn som inte visste det här och som läser min blogg nu, har ni också lärt er något nytt 🙂

Det här påminner mig också om ringleken ”Skära, skära havre”… vet dagens barn vad det betyder? Jag har märkt med mina egna barn att de har haft svårt att skilja på sj-ljudet och tj-ljudet. Kanske det beror på inflytande från Sverige? Så jag inbillar mig att många barn kanske tror att sången handlar om ”kära havre”.

Och än en gång skulle jag vilja dansa ringlekar. Varför vill ingen dansa ringlekar med mig, buhuu…