fbpx

Lucka 13 – Lucia

Egentligen skrev jag ju lite om Lucia redan i samband med att jag skrev om skoljulfester. Men det är svårt att tänka sig att skriva om annat än Lucia den trettonde december (ja, jag vet att det är den fjortonde redan, jag var så trött i går att jag GLÖMDE skriva något blogginlägg då).

Jag har aldrig varit Lucia sådär offentligt. Om jag minns rätt var jag tärna då jag gick i barnträdgården. Nuförtiden gör många daghem så att alla som vill får vara Lucia. Det är sympatiskt och hyggligt, tycker jag. Jag minns inte hur det gick till i barnträdgården (jag gick där bara ett år, och det var då jag var fem, inte sex år, året före skolstarten var jag i dagvård hos två tanter – månne de var pensionärer eller varför var de hemma om dagarna? – och pratade med deras krukväxter, för det hade jag hört var bra för blommorna), och jag minns inte heller om jag skulle ha velat vara Lucia.

Men jag har varit en högst inofficiell Lucia en gång. Jag minns inte riktigt vem som kom på tanken, men det var så att jag var tillsammans med mina kompisar vid församlingshemmet i Kvevlax, och så kläckte någon den ljusa (!) idén att vi skulle lussa för kyrkoherdeparet. För säkerhets skull gick någon för att fråga vår dåvarande kyrkoherde Tor-Erik Store om det var ok att vi lånade av församlingens albor till luciaklädsel. Jodå, det var det, och så var det någon som tyckte att jag skulle vara Lucia, antagligen pga. det långa ljusa håret… (Då hade jag faktiskt inte heller glasögon, apropå den diskussionen, jag använde bara kontaktlinser ett tag.) Och så tågade vi iväg och sjöng för Tor-Erik och Ann-Katrin, och Ann-Sofi, som var en av tärnorna, läste en luciadikt som hon kunde utantill. När vi nu ändå var i farten, lussade vi för familjen Hakola också. Kanske för familjen Sandås också, när jag tänker efter? Det var ett trevligt tilltag.

När jag gick i Värdinneskolan var jag faktiskt uppställd som luciakandidat för Korsholms skolor, tillsammans med fem andra kandidater. Det var sagt att de fem som inte blev lucia skulle få vara tärnor. Men så blev det inte. Jag kom på fjärde plats i omröstningen, och det visade sig att det bara fanns tre lucialinnen, så det blev nr 2 och 3 som fick vara tärnor. Jag medger att det kändes lite snopet, inte att jag kom fyra, men att jag inte fick vara med.

Flera år senare, när jag gick i Vasa svenska hälsovårdsanstalt, hade min klass ansvar för julfesten ett år. Och då fick jag vara tärna, på riktigt 🙂

Och igår fick jag njuta av ett vackert luciatåg bestående av elever från Vasa övningsskola. Luciafirandet må vara en märklig tradition, men det är en av de vackraste traditionerna vi har i juletid, tycker jag.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *