Det är mycket prat och skriverier om det här med traditioner och annat, och vem som kan ta illa upp av vad i dessa dagar. Allt sådant tänkande bygger egentligen på ett vi-de-tänkande. Det finns ett vi, och så finns det ett de, som är annorlunda. De kan ta illa upp av det som vi gör.
Det är visserligen sant, och visst ska man tänka sig för både när det gäller det ena och det andra. Ibland har jag tänkt mig för när det gäller det ena och det andra så till den grad att det kan bli löjligt. Eller om inte löjligt, så i alla fall ytterst begränsande och så att man knappt har roligt längre. Och ibland kan överdriven hänsyn tolkas som dubbelmoral. Hur man än vänder sig har man ryggen bak. Förmodligen är det bäst att hålla fast vid det som är viktigt för en, stå för det även om det finns andra som tycker att det är stötande eller opassande eller vad det nu kan vara. Att vara ärligt men inte grym. Att välja sina strider, och välja när man provocerar, och vem.
Hursomhelst, för att återgå till vi och de – ibland kritiseras vi-de-tänkandet för att vara uteslutande. De hör inte till oss. Så kan det vara. Men utan vi blir det ingen gemenskap. Om vi inte har ett vi, har vi ingen gemenskap att bjuda in dem till. Så vi får visst tänka att det finns ett ”vi”. Eller rättare sagt många vi. De flesta hör till ett otal vi.
Ibland har jag också funderat på hur många som ryms i ett vi. Jag antar att det var sånt som redan de gamla grekerna funderade på, då de kom fram till att en stat inte ska vara större än 10000 personer (eller var det män). Och så har jag funderat på att man kan konkurrera om till vilket vi den ena eller den andra främst ska höra. Då blir det jobbigt. Tänk på det nu då det är jul och du vill att ”alla” ska vara hemma och alla ska vara med – dina vuxna barn eller släktingar har flera vi som de hör till, flera som räknar in dem i ”alla”. Vi kan träffas vid olika tidpunkter, alla behöver inte vara på plats alla gånger, eller t.ex. på julafton. Det viktigaste är att vi finns. Och att de finns!