Lucka 9 – andra söndagen i advent och skoljulfester

Temat för andra söndagen i advent är visst Jesu återkomst. Att vi inte bara väntar på julen och förbereder oss på att minnas Hans födelse, utan att vi också väntar på att Han ska komma tillbaka till jorden. Det ska jag inte skriva någon betraktelse om. När saken kommer på tal, och någon ifrågasätter det där att ”allas ögon ska se honom” brukar jag svara att det är Hans sak hur Han tänker bära sig åt, jag grubblar inte på sånt. Lika lite grubblar jag på fenomen som skapelse, jungfrufödelse osv. Det finns saker man kan godta utan att slösa energi på att analysera sönder, också om man råkar vara en kritisk, analytisk och filosofisk natur som jag.

Då betraktar jag hellre fenomenet skoljulfester idag, med en liten, nostalgisk glimt i ögat. Numera är skoljulfesterna inte en del av min familjs tradition, eftersom vårt yngsta barn går i nian, och det är tre år sedan vi var inbjudna till skoljulfest.

När jag var barn, tyckte jag att skoljulfesterna var en av årets absoluta höjdpunkter. Fast jag var nog en smula avundsjuk på eleverna som fick gå i den andra svenskspråkiga folkskolan i Gamlakarleby, de fick spela TEATER. Det fick inte vi, för i min skola gick man bara i fyra år och så hade vi julfest tillsammans med Medborgarskolan, dvs. elever i högstadieåldern, och det var de som fick ha teater och Lucia. Vi hade bara såna där små programinslag. Men, vackert så, förstås. Jag behöver ju inte heller synas och höras så mycket överallt, men det hade jag lite svårt att acceptera på den tiden 🙂 jag hade gärna varit med i någon teaterpjäs med MÅNGA repliker.

När jag sen började i samlycéet, som ett-tu-tre förvandlades till grundskolans högstadium och gymnasium (även om vi som börjat läsa enligt mellanskolans läroplan fortsatte med det), var det lite annat stuk på julfesterna. Vi hade en kvällsjulfest, som var frivillig, och sen en terminsavslutning av det högtidligare slaget följande morgon. Om jag minns rätt var kvällsjulfesten frivillig, eftersom den var spexigare och alltid avslutades med dans. Det fanns nämligen en hel del elever (och kanske framför allt föräldrar?) som inte ville (att deras barn skulle) delta i den typen av förvärldsligade fester. Kvällsjulfesternas program varierade, likaså vem som var ansvarig. Månne det var så att det var femmorna (som sen blev nior) som var ansvariga? Hursomhelst minns jag att min klasskamrat Frank och jag mer eller mindre tvingades framföra dikten ”Äktenskapsfrågan” av Gustaf Fröding redan när vi var i 12-årsåldern, eftersom vår modersmålslärare tyckte att vi var så duktiga på högläsning.

En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
”En täppa med bönor och kål och spenat!”
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha´t!

Osv. Såvitt jag kan minnas gick det bra. Annars minns jag inte om jag var med i något program förrän i nian, då jag var med i flera programpunkter. På den tiden hörde jag till gymnastikföreningen Nordan, och vi var några jumppaintresserade flickor som framförde en dans, jazzdans kallades det visst på den tiden. Och så hade vi nån sorts modedansvisning från olika årtionden, då illustrerade min klasskamrat Anna och jag 20-talet och Charleston, om jag minns rätt. I någondera dansen gjorde jag bort mig genom att snava på ett draperi på scenen, hujedamej.

De där högtidliga julavslutningarna följande dag hade också ett program, som mest bestod av sång och julevangelium. Kanske Lucia också? En gång fick jag vara med i julevangeliet, och föreställde en ängel, och spelade tvärflöjt.

Apropå Lucia, så kommer jag ihåg att en kompis mamma en gång frågade om jag hade varit Lucia i skolan. Antar att hon tyckte att jag skulle ha passat som Lucia då jag hade långt, ljust hår och hyfsad sångröst. – Nej, svarade jag eftertänksamt, jag tror inte att man blir vald till Lucia då man har glasögon.  (Jag var väl ca 10 år då.) Kompisens mamma såg fundersam ut och höll med om att det kanske var så. Det kanske fortfarande är så? Lite taskigt, kanske, men…

Sedan följde en rad år utan traditionella skoljulfester för min del. Eller, jag var väl faktiskt med på min lillasysters julfest när hon gick i sexan. Men sen var jag inte på någon skoljulfest förrän jag själv hade skolbarn. Och vi hann vara med på 16 skoljulfester i rad, i samma skola. Ingen kan säga att vi inte gjort vårt för byskolans bevarande 😉

Barnens skoljulfester har varit av varierande slag. Under våra första år som skolbarnsföräldrar var julfesterna evighetslånga, men mycket stämningsfulla. Sen avskaffades ringlekarna från julfesterna för att förkorta programmet. Det är en förändring på gott och på ont. De långa julfesterna tröttade visserligen ut både föräldrar och barn (när äldste sonen gick i ettan var han alldeles blek och yr innan julfesten var över…), men jag saknar ringlekarna. Det blir liksom inte av att jag kommer mig för att uppsöka evenemang där jag skulle få dansa ringlekar, när jag inte får göra det med mina barn. I år föreslog jag för tonårssönerna att vi skulle dansa ringlekar här hemma på julafton, eftersom jag inte fått dansa ringlekar på jättelänge. Underligt nog möttes jag av ett samfällt ”NEJ”.

Hoppas jag får barnbarn nån gång och att de vill dansa ringlekar med fammo/mommo…