Efter en vecka utan blogginlägg (jag har ställt till examenskalas för min son, haft kalas och deltagit i två andra kalas) känns det riktigt bra att få börja skriva igen. Av alla tänkbara orsaker som man kan dö av, skulle det väl vara väldigt onödigt att dö af skrifklåda…
Inte för att jag lär behöva dö af skrifklåda de närmaste veckorna i alla fall. Romanmanuskriptet får nog snällt vänta på sin tur tills jag får semester. Förutom att jag fortfarande har ett antal temaseminarieuppsatser att bedöma, ska jag också skriva klart en artikel, som jag hoppas kunna skicka in till Hallinnon Tutkimus (i samarbete med en av mina duktiga studerande); skriva klart ett utkast till artikel till International Journal of Human Caring; skriva klart ett utkast till reviderat kapitel i en bok som ges ut av Studentlitteratur (förra utgåvan kom 2012) samt skriva klart en revision av en artikel till International Journal of Leadership in Education (den har åkt fram och tillbaka flera gånger redan).
Så, mot denna bakgrund, har jag mer eller mindre kommit fram till att jag ska ge ut romanen själv. Jag har liksom inte motivation just nu till att börja tjafsa med något förlag när det gäller mitt privata skrivande, då det är så många regler och rutiner som styr mitt professionella skrivande…
Hursomhelst, det är juni och min tanke var ju att delge mina bloggläsare något av feedbacken på romanmanuskriptet, för att eventuellt få lite fler synpunkter. Utan att avslöja för mycket av innehållet, kan jag säga att jag t.ex. blev glad över att få feedback på att vissa platser kändes igen utan att jag direkt skrivit var de fanns. Det tyder på att jag lyckades med att få in handlingen i en miljö som i huvudsak finns på riktigt, trots att vissa detaljer är påhittade.
Sen får jag förstås ta en funderare på kapitelindelning och beskrivningar av det ena och det andra, sådant hade jag ju inte reviderat alls innan jag skickade manuskriptet till provläsarna. Det var helt enkelt uppräknade ”rådata” som de fick.
Men, för att höra lite mera av vad ”folk tycker” – det som i vissa fall väckte funderingar var mina benämningar på huvudpersonerna. Margaretha, den egentliga huvudpersonen, är drygt 60 år. Jag skrev att den andra huvudpersonen, Annette (som tills vidare heter så fastän hon är bara 20), tänkte på Margaretha som en ”tant” när hon såg att det satt en tant på en parkbänk och grät. Samt att jag kallar Annette ”en flicka”. Vissa provläsare ifrågasatte orden tant och flicka. För mig är de helt naturliga, och jag har också fått den saken styrkt i de romaner jag läst under våren, andra författare (se där, nu tänker jag redan på mig själv som en författare, och det är jag ju för all del, men inte en utgiven romanförfattare än) skriver också om tanter och flickor.
”Kvinna” låter alldeles för allmänt och… tja, genusmässigt i mina öron. ”Tjej” passar inte in i mitt språkbruk, för att inte tala om ”dam”. Tjej låter för mycket Sverige och bli konstlat för en finlandssvensk (åtminstone för mig), och dam låter alldeles för högtidligt. Som Prussiluskan i berättelserna om Pippi Långstrump, ungefär.
Jag rådfrågade sonen som är 20 och snart fyller 21, vad han skulle kalla en varelse av kvinnligt kön i samma ålder som han själv. Han log och frågade om jag menade om han skulle säga att det är en flicka eller en kvinna, vilket jag bekräftade med ”till exempel”. Han menade att en 20-åring är på gränsen mellan flicka och kvinna, och att ”det beror på hur hon ser ut”. En 60-åring är däremot utan vidare en tant, enligt honom, med ett försiktigt förbehåll att det också beror på hur hon ser ut.
Min tanke när det gäller Annette är att hon kan se yngre ut än 20, med sitt rosa hår och sin lite punkiga stil, samtidigt som hon är ”lillgammal”, om man nu kan säga det om en 20-åring. Alltså, hon är mogen för sin ålder när det gäller många saker. Margaretha är en alldeles vanlig, rundnätt kvinna på 60+.
Vad säger ni, får jag mera understöd för att kalla dem flicka och tant? Jag har verkligen funderat på det här och har inte hittat alternativ som känns vettiga för mig.
Inte för att jag skulle gilla att bli kallad tant, men jag är de facto en i alla fall. Brukar skämta med mina elever då jag skrivit något felslag, att tanten visst missat det det där. Någon brukar fråga om det är jag som är tanten då :). en 20-åring är nog en flicka – eller en tjej, men det låter så rikssvenskt för mig.
Och jag tycker att det är helt ok att jag är en tant 🙂 på riktigt. När jag var barn var alla vuxna kvinnor ”tanter”, och jag ser inget nedsättande i det. Men det ÄR tydligen knepigt. När jag gick spinninginstruktörskursen för ett par år sen fick vi alla i uppgift att planera hur vi skulle instruera och lägga upp spinningen till valfri låt. Jag hade en rätt ansträngande ”koreografi”, och när låten var nästan slut sa jag skämtsamt ”jos tämä täti jaksaa, tekin jaksatte!” Jag var förmodligen utan konkurrens äldst av deltagarna i kursen. Det uppstod allmän munterhet då jag sa sådär, men en av deltagarna sa efteråt ”en tiedä oliko tuo kiva kommentti”. Jag bad henne vidareutveckla sin tanke, men fick tyvärr inget direkt svar. Jag ville ju veta, på riktigt. Varför var det eventuellt inte en lämplig kommentar? För att andra i min ålder inte skulle identifiera sig som tanter, och alltså bli sura? Eller för att det skulle kännas nedslående att vara yngre och inte orka? Jag undrar fortfarande, och är sparsam med att kalla mig själv för tant när jag instruerar, även om jag själv skulle tycka att det skulle vara roligt att säga något i den där stilen när vi kämpar som mest…
Kör på de ord du själv vill ha. Flicka och tant funkar bra. Själv skriver jag om killar och tjejer också, men är väl lite svenskifierad då? 😀
Om jag är i Sverige talar jag nog om killar och tjejer, men här hemma känns det inte naturligt 🙂
Och att använda jappe eller gosse känns ännu mer främmande 😀
En doktor skulle man tydligen inte gå till på 1700-talet om man ville överleva.- 🙂 Roande lista!
Jag talar ibland om mig själv som tant,lite i skämtsam ton. Vet inte om jag skulle gilla att bli kallad tant på ”riktigt”. Känner mig inte som tant(hur nu en sån ska känna sig),men har full förståelse för att andra tycker jag är det. Då jag var 20 var nog en sextioåring jättegammal i mina ögon. Flicka skulle jag nog säga gällande 20-åringen.
🙂 Ja, hur ska en tant känna sig? Hursomhelst tror jag också att en 20-åring tycker att en 60+ är en tant 🙂
Det både förvånar och roar mig lite att inte alla mogna kvinnor gillar att betraktas som tanter…
…fast, när jag tänker efter finns det ju faktiskt t.ex. detaljer på plagg som jag inte gillar att ha, för att jag tycker att de känns för ”tantiga” för mig. Fast jag är en tant. Som dragkedjor på stövlar, t.ex. Jag minns när jag skrev om det i något blogginlägg för rätt länge sen och fick flera förvånade kommentarer, jag är tydligen rätt ensam om att tycka att dragkedjor på stövlar är ”negativt tantigt” 😀