när ska en skaffa barn?

I podden Söndagsöppets senaste avsnitt diskuterar Christina och Silje  hur det är att vara ung vuxen och inte ännu känna sig redo att skaffa barn. Jag är varken ung eller barnlös, men både som kvinna, mamma och barnmorska har jag funderat mycket på allt som har med graviditet, barnafödande och föräldraskap att göra, och blev givetvis jätteinspirerad av det jag hörde. Så inspirerad att jag inte kunde nöja mig med att skriva en liten kommentar, utan ville skriva ett helt inlägg om ämnet. Jag skulle väl snarare kunna skriva en hel bok om det… men ett inlägg får räcka.

Var ska jag börja? Om jag går från det allmänna till det specifika (= mig själv), så vill jag till att börja med poängtera att det inte finns någon ålder när det är ”rätt” eller ”fel” att skaffa barn. Allt har sina för- och nackdelar. Vidare vill jag påpeka, vilket Christina och Silje också diskuterar, att det inte alls är givet att man kan SKAFFA barn. De flesta kvinnor kan bli gravida, och de flesta män kan göra kvinnor gravida, men tyvärr lyckas det inte alltid även om båda vill bli föräldrar (tillsammans).

Alltså. Det är dumt att fråga folk när de tänker skaffa barn.

Men. Icke desto mindre gör jag mig skyldig till sånt själv, det ska inte förnekas. Jag tror inte att jag brukar fråga ”när ska ni skaffa barn” eller ”vill ni inte ha barn”, men eftersom jag tycker så jättemycket om barn och själv anser att barnen är det bästa som hänt mig, och väldigt gärna skulle bli farmor eller mormor (”alla andra i min ålder är fammo/mommo”) så händer det att jag skämtar om saken med mina egna barn. Och det är ju inte snällt, om de upplever det så där jobbigt som Christina och Silje upplever det, när folk frågar om de inte ska ha barn snart. Jag ska alltså sluta ge barnen (ålder 28, 26, 20 och 18) gliringar om att jag ser fram emot att få bli fammo/mommo en vacker dag. Må detta bli mitt nyårslöfte!

Så till det specifika, nämligen min egen historia.

När jag var i tonåren, och även efter att jag fyllt 20 och mer därtill, tänkte jag nog att jag nån gång ville ha barn, att det liksom ”hör till”. Men jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ha barn. Jag hade inte heller så lätt för att umgås med små barn. Jag visste liksom inte hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle säga och vad jag skulle göra med dem eller var jag skulle göra av mig. Och barn var ofta blyga för mig. Det var t.ex. helt annorlunda med min kompis Haiju, som sedan också utbildade sig till barnskötare och sjukskötare och kom att arbeta med barn. Alla barn tydde sig liksom omedelbart till henne. Och jag förstod liksom inte vad hon gjorde, jag kände mig bara tafatt i mötet med barn.

Jag jobbade som lantbruksavbytare i tre och ett halvt år från det att jag var 20 år. I början for jag runt till olika ställen i hela Korsholm, men sen fick jag en egen ”ring”, vilket innebar att jag cirkulerade mellan samma ställen i närliggande byar. Åtminstone tre av familjerna som jag ofta var avbytare hos hade fyra barn, och det blev en hel del prat om hur det var att vara förälder. En av mammorna har sedan påmint mig om hur jag tyckte att det kändes overkligt att jag nånsin skulle kunna bli mamma, och ”se nu hur bra det har gått”. Visst har det gått bra.

Maken och jag var 22 år när vi gifte oss, och vi fyllde 23 senare samma år. Vi var alltså unga, tyckte jag – och tycker jag fortfarande. Men, vi hade hus och vi hade jobb. Det fanns alltså inte sånt som husbygge och karriär som skulle ha påverkat tidpunkten för att skaffa barn. Pengar hade vi däremot inte mycket av, men det funderade jag inte desto mera på. Jag har liksom alltid tänkt att man rättar munnen efter matsäcken, och är man flera personer i familjen så finns glädjen i de nära relationerna, inte i materiella ting.

Men jag kände mig inte redo att skaffa barn. Och visst, redan under bröllopsfesten fick vi gliringar om huruvida det var dags för barn. Och jag svarade nej, vi behöver få vänja oss vid varandra först. Officiellt hade vi inte bott ihop, även om maken ofta var hos mig, i synnerhet det sista året. Faktum är att vi flyttade ihop först när vi varit gifta nästan i ett halvt år. Vi flyttade nämligen in i makens barndomshem, och det tog tid att bygga en tillbyggnad åt svärföräldrarna och att tapetsera och måla lite åt oss själva också.

Jag blev väldigt förvånad också över att t.ex. min moster, som själv var 28, om jag minns rätt, när hon blev mamma, också hörde till de som förhörde sig om det där med barn. Det sa jag till henne. Jag har alltid varit rätt frispråkig, så jag tänker mig att om det hade varit så att vi inte kunde få barn, så skulle jag utan vidare ha sagt det också till folk som frågat. Inte undvikit att svara, eller skämtat om att vi skaffar barn sen när de rear dem på Sokos eller liknande. Moster svarade att hon tänkt som så att vi inte hade något att vänta på, eftersom vi redan hade hus och jobb. Det hade hon förstås rätt i, men…

Nå, till min stora förvåning tog det bara ett halvt år tills det började kännas som att någonting saknades. Som att det bara var ett barn som kunde uppfylla den saknaden. Vi beslöt oss alltså för att börja försöka få barn, och jag slutade använda p-piller. Jag blev gravid nästan genast, jag tror att jag hann få mens en gång. Svårare än så var det inte för oss. – Det här blir ett höstbarn, konstaterade barnmorskan/hälsovårdaren när jag var till mödrarådgivningen för första gången.

Något höstbarn blev det emellertid inte. Beräknad förlossning skulle ha varit 28.10.1986. Jag fick missfall med graviditetsveckorna 17 + 5. Så kan det gå, ingenting kan tas för givet. Och om jag haft en känsla av att någonting saknades, så blev den känslan minsann starkare efter den här händelsen. Jag kände mig så tom. Livet var tomt. Min livmoder var tom.

Lyckligtvis hade jag inga svårigheter att bli gravid på nytt. Men nu kändes det inte alls lika lugnt och självklart och naturligt heller. Jag var helt i panik vid tanken på att jag skulle kunna få missfall igen. Och jag vet, inte minst sen jag blev barnmorska, att det inte är alltför ovanligt att kvinnor får fler än ett missfall. Först efter fler än två missfall börjar man reda ut om det finns någon speciell orsak till missfallen. Annars är det troligen så att naturen har gjort ett felsteg, att fostret inte är livsdugligt, och att naturen rättar till den saken. Det gör det inte mindre sorgligt för den som drabbas, om man hunnit längta efter barnet och föreställa sig ett ”drömbarn”. Jag drömde om min baby, henne som jag aldrig fick. Det var en flicka som hette Christina och hade gula sparkbyxor. Om fostret var en flicka eller en pojke vet jag inte. Hen hade varit död i över två månader när missfallet inträffade…

Nå, hursomhelst. Det är vanligt att mammor inte känner något speciellt när de fött barnet, och att de blir chockade över sin egen reaktion. Att barnet inte var ”drömbarnet”, eller att kärleken inte infinner sig genast. Ingen fara, den kommer, och det ”verkliga barnet” blir snart nog synnerligen verkligt och tar både mammans kropp och själ till sig. Hursomhelst, när min son Matias föddes kände jag genast en sån kärlek som jag aldrig trott var möjlig. Det kunde inte finnas något finare än han.

Vissa känner att de inte vill ha flera barn då, eller oroar sig för att de inte ska kunna älska flera barn lika mycket. Men det är fullt möjligt, vet jag av egen erfarenhet. Varje barn har en egen nyckel till föräldrarnas hjärtan. Barnen är olika, varje barn är sin egen person, och det är också möjligt att man har lättare att komma överens med vissa av sina barn än med andra av dem, men älskar dem, det gör man.

För mig var det så att första barnet gav mersmak. Det här underbara ville jag uppleva igen, och igen, och igen, och…

Jag hade föreställt mig att jag ville ha fyra barn, eller minst två och högst sex. Det blev fyra. Om jag hade fått bestämma hade det blivit fler. Men maken var benhård – fyra friska barn räcker, och vi får vara tacksamma för dem. Det är jag. Och han har förstås rätt. – Ett syskon till får inte plats, sa de fyra syskonen bestämt. – Finns det hjärterum, så finns det stjärterum, kontrade jag. Men, jag fick nöja mig med att låna systersönerna ibland. De är två stycken. Och det värmer hjärtat att den äldre systersonen, 15, fortfarande vill komma hit. Han är faktiskt hos oss just nu också.

Så, från att ha varit ”inte så värst intresserad av barn” blev jag en total babyfreak, som skulle ha kunnat ha hur många som helst (bara jag hade sluppit vara gravid, för det blev jobbigare för varje gång, och bara jag hade sluppit ha pressen på mig att behöva jobba utanför hemmet).

Man kan ändra sig.

Men att det skulle vara själviskt att inte skaffa barn, det tycker jag inte. Utgående från mig är det tvärtom – själviskt att vilja ha många för att det är höjden av självförverkligande att vara gravid, föda och ta hand om barn 😉