ovälkomna gäster

Över lag är jag gästfri, tycker att det är trevligt om folk kommer på besök. Jag har också alltid tyckt att det är lättare att ha gäster än att själv vara gäst. Men det gäller alltså folk. ”Gäster” i form av spindlar, myror, flugor osv. är däremot inte välkomna. Alla sådana ovälkomna gäster har satt sin sista potatis om jag bara får tag i dem.

När jag var barn, var jag förfärligt rädd för spindlar. Vet inte varför. Det lär ju vara rätt vanligt att folk är det. Jag minns en gång när vi var vid sommarstugan, jag var väl en 7-8 år och låg i den utdragbara kökssoffan och skulle till att somna, när jag såg ett par långa svarta smala ben komma upp över kanten på madrassen, åtföljda av resten av kroppen på en stor spindel. Jag gallskrek, for upp som ett skott och pappa fick komma och slå ihjäl spindeln. Gissa om jag hade svårt att somna sen…

Nå, alla de år som jag jobbade i ladugård botade mig från denna spindelfobi. Inte för att jag gillar spindlar nu heller, nejdå, men jag är inte precis rädd för dem längre. I fähusen satt det spindlar i alla vrår, man blev liksom van vid att de satt där i sina nät och glodde, det var liksom inte läge att börja gå runt och slå ihjäl dem. Dessutom är flugor ett mycket större problem än spindlar när det gäller djurhållning, och spindlar äter flugor, så de kan gott få finnas i fähuset.

Men inte i människornas bostad, där går gränsen. I går jobbade jag hemma, och passade på att, i enlighet med min natur sova lite längre på morgonen. Sönerna är på praktik respektive prao med sin far, och de hade alla tre gett sig iväg strax efter sju, så jag hade det lugnt och skönt. Och vaknade av att en spindel kröp på min kind 🙁 Antar att det fanns en viss risk att jag spontant skulle ha ylat och ropat på pappa av bara farten. Men det gjorde jag inte. Jag sov så tungt att jag, när jag vaknade av krypandet, reflexmässigt smällde till det jag trots mitt yrvakna tillstånd identifierade som en spindel, och slängde den på golvet. Det var faktiskt en spindel som låg där halvdöd på mattan. Jag tog en bit hushållspapper och mosade eländet.Och steg upp, ja, det fick vara en tillräcklig sovmorgon och faktum är att jag inte var särskilt upprörd ens, det tyder nog på att jag inte riktigt är mig själv än, vilket jag förstås visste redan 🙂

I går kväll, när vi gick och lade oss, sa jag till maken att jag hoppades att inte den där spindeln har en familj liggande nånstans i sovrummet. – En familj som kommer för att hämnas sin släktings död, bredde maken på. Så jag tog en slarvig koll på golvet för att eliminera eventuella blodshämnare. Faktum är att jag hittade en yttepytteliten spindel i ett likaledes yttepyttelitet nät. Så var den lilla spindelns saga all, och jag kröp till kojs och släckte lampan.

Efter en liten stund tyckte jag att det kröp på halsen, och tänkte att jag nog fått det här med spindlar på hjärnan. Jag har för övrigt drabbats av ett besvärligt soleksem, så det kliar och bränner å det gruvligaste på halsen, och den är alldeles rödflammig, så jag tänkte att det nog var det kliet jag förväxlade med kryp. Men tror ni inte att det kröp på nytt efter en stund. Jag sopade till med fingrarna, och den här gången mosade jag faktiskt Någonting mellan fingrarna och slängde det på golvet. Men jag var så likgiltig ändå att jag lät bli att tända lampan och kolla vad det var, så vad-det-nu-var, antagligen en sån där blodshämnande spindelsläkting, ligger fortfarande där nånstans…