placebo

Lördag morgon (eller förmiddag, då) och man har hela dagen framför sig. Då går det säkert bra att slänga in ett blogginlägg så här mellan frukosttuggorna.

Placebo var ett av de ämnen jag tänkte skriva om. Placebo betyder egentligen ”jag vill behaga” (latin) och används som uttryck för medicin som inte är ”riktig medicin” men ändå hjälper. Eller, riktig och riktig, den borde vara verkningslös för ett visst ändamål (och ofarlig), men man ger den ändå av olika orsaker.

Den vanligaste och mest systematiska användningen av placebo sker i samband med att man testar nya mediciner. Nya mediciner testas alltid länge och väl innan de kommer ut på marknaden. Då har man ett stort antal frivilliga personer med krämpa X som man delar in i två lika stora grupper. Grupp A får det nya läkemedlet, och grupp B får ”sockerpiller” som ser likadana ut. Varken patienterna eller deras läkare vet vilka som är grupp A och grupp B. Om det sedan visar sig att personerna i grupp A börjar må bättre, tänker man sig att läkemedlet är verksamt mot krämpa X. Det intressantaste i det här sammanhanget är att många personer i grupp B också börjar må bättre.

Det här är också ett bra exempel på varför den humanvetenskapliga vårdvetenskapen, som jag företräder, inte har en traditionell naturvetenskaplig syn på människan. Människan är så mångfacetterad att det inte är givet att S leder till R. S kan leda till R, men det kan komma in en massa ”störfaktorer” som påverkar utgången. Och de här faktorerna får vi aldrig helt under kontroll. Det är säkert inte ens vare sig nödvändigt eller ens önskvärt att ha total kontroll över människan (tänk vad det skulle kunna leda till med fel ”kontrollör”).

Men det är intressant. Oerhört intressant, tycker ju jag. Anledningen till att jag tänker på placebo nu är att jag läste en artikel: Myers, W. B. 2010. The Placebo as Performance: Speaking Across Domains of Healing. Qualitative Health Research, 20 (9), 1295-1303.

Placebo som ”performance”, det väckte många tankar. Performance står i det här fallet för en form av föreställning, alltså inte när man föreställer sig (vilket förstås också finns med i placebotanken) utan för att man utför en föreställning för någon. Myers hänvisar till en källa (Shapiro & Shapiro, 1997) som menar att all behandling egentligen är placebo. Föreställningen inbegriper en aktör (den som skriver ut eller ger placebon) och en publik (patienten). En jämförelse görs mellan andra yttringar som handlar om föreställningar, t.ex. när en vigselförrättare stadfäster ett äktenskap; när en mötesordförande ajournerar ett möte eller när en religiös helare säger till en människa att hon blivit helad. I alla dessa fall säger någon något, som får ”publiken” att tro att det är så. Om då en läkare eller sjukskötare säger ”ta det här, det kan hjälpa” är det också en föreställning. Och det är inte alltid den som utför föreställningen vet hur det kommer sig att effekten kommer eller uteblir.

Sen kommer det en lång och ingående berättelse om ”våra tre kroppar” och på vilka olika sätt placebo påverkar dessa olika kroppar. Nu är det inte fråga om några flummiga osynliga kroppar, utan det handlar om att se på sin kropp på olika sätt: som den individuella kroppen, som den sociala kroppen, och som den ”politiska” kroppen. Det påminner om att se människan som individ och som social varelse, dit även det politiska räknas. Men här fokuseras alltså på kroppen. Jag ska inte gå mera detaljerat in på det här, det blir för långt.

Hursomhelst, det är intressant i vårdsammanhang. När jag var barnmorskestuderande, var det vid något tillfälle tal om det här med att mjölkfri diet eventuellt skulle kunna göra så att ”öronbarn” fick färre öroninfektioner. En gynekolog jag träffade var så arg på det här. När jag dristade mig att säga att det kanske inte var hela världen om det var just den mjölkfria dieten som gjorde att barnen mådde bättre, att huvudsaken var väl att de mådde  bra, fick jag svaret att så kan vi inte resonera. Då kan vi lika gärna säga att folk ska börja tro på jultomten så att de ska må bra. (Vem vet, det kanske vi faktiskt kan 😉 .) Hans poäng var förstås att vi, som professionella läkare och vårdare, måste kunna erbjuda våra patienter det som är vetenskapligt beprövat och sakligt (vilket han då inte tyckte att den mjölkfria dieten var). Folk måste kunna lita på att vi gör så. Det har han förstås rätt i, på många sätt. Numera talar man om ”evidensbaserad vård”. Men samtidigt får vi leva med det här osäkerhetsmomentet: det vi säger, hur vi säger det, det vi gör i form av t.ex. beröring, att vi visar att vi bryr oss om, det kan ha konsekvenser som vi inte helt kan överblicka. Samma sak är det med medicinerna, de påverkar kroppen på många sätt, inte är ”sockerpiller” heller helt verkningslösa, visst gör sockret nånting i kroppen också.

Det viktigaste är nog att vi använder kunskapen om placebo på rätt sätt, tror jag. Att man inte bara avfärdar patienten med en ”ofarlig” tablett. Ibland kan det nog vara på sin plats – jag har t.ex. varit med om att oroliga åldringar har somnat gott då man gett dem en Multi-Tabs. Men där är det säkert också omsorgen som har betydelse. OCH tilltron till medicin som sådan.

(Pappa, det här tog faktiskt 25 minuter att skriva, för jag måste bläddra i den där artikeln. Så det räcker inte alltid med 20… 😉 )