Inte förstavelsen post den här gången 😀 Utan sån där post som kommer i postlådan, brevlådan säger man visst i Sverige (även om det kommer allt möjligt annat än brev i den också). Jag var på arbetsresa ti-to, och visst hade det kommit mycket post under den korta tiden. Orkade inte ta itu med att titta igenom högen på fredag kväll, det fick anstå till lördagen. Då sorterade jag högen i Slängas direkt utan att läsa, Makens post, Min post, Räkningar och Sparas. Varje gång jag gör en sån där sortering suckar jag över att jag aldrig kommer mig för att skaffa en sån där ”ingen reklam”-lapp att sätta på postlådan. Fast ibland händer det att familjemedlemmar vill läsa Slängas direkt utan att läsa-saker. Som Ykköset (en finsk reklamtidning, tjock sådan). Jag har lite svårt att förstå tjusningen med att läsa om specialerbjudanden i Tuuri, kontaktnummer till spåkärringar och tvivelaktiga damer, var det kommer att ordnas humppadans nästa veckoslut och sånt. (Ja, ni märker att det har hänt att jag har bläddrat i Ykköset någon enstaka gång.) Inte förstår jag riktigt tjusningen med att läsa alla annonser på Findit heller, flera gånger om dagen. Men det finns ju folk som inte förstår tjusningen med att läsa bloggar och Facebook-uppdateringar heller, för att inte tala om allt möjligt annat som jag gillar att göra, så det är ju bra att vi är olika, var å ein me sett. 🙂
Min post-högen är fortfarande inte riktigt genomgången. Jag ser att en räkning med mitt namn på kuvertet finns i den högen också, så jag var tydligen inte riktigt konsekvent. Den måste jag väl öppna idag, söndagskvällar brukar vara mina betala räkningar-kvällar.
I Min post fanns bl.a. tidningen PardiaNyt från facket. I den finns bl.a. en debattartikel (antar att den ska tolkas som ett debattinlägg då den finns under temat ”Puheenaihe”, det betyder samtalsämne) som handlar om stresshantering. Rubriken lyder ”Kesytä stressi”, det betyder ungefär ”Tämj stressen”, med underrubriken ”Elämä turbovaihteella nelikymppisenä voi kostautua vuosien päästä sairautena”. Underrubriken är svårare att översätta, men det handlar om att ett liv på överväxel i fyrtioårsåldern kan straffa sig med sjukdom senare i livet. Jodå. Antar att det är något som ”alla” egentligen vet, men som det ibland är svårt att lära sig hantera. I artikeln finns också en intressant tabell med stressymtom (gammal skåpmat) och strategier för att bemästra stressen (egentligen riktigt handfasta och goda råd, även om de också är bekanta).
Ja, råden är väl bra, även om de inte alltid är så lätta att följa. Dels för att man kanske drar sig för att vara till besvär, man vill så gärna vara duktig och orka, dels för att man inte bestämmer allt här i världen själv. Den första punkten, en nog så viktig sådan, handlar om att man ska dela sina bekymmer med sina närmaste, eftersom problemen ofta är gemensamma. Visst är det viktigt att man säger hur man har det, men om man inte får gehör? Är det inte just en av de vanligaste orsakerna till bekymmer inom familjen eller parförhållandet, att man värdesätter olika saker och inte vill ge efter, eftersom man anser att man har rätt till att följa sin väg och leva sitt liv? På något sätt blir det ju då fråga om att en måste foga sig, eller så kompromissar man så att ingen blir nöjd. Och måste leva med det. Eller?
Men jag tror absolut att det ligger mycket i det som lyfts fram ur artikeln, att när vi är stressade gör vi korkade val och fattar dumma beslut som gör oss bara ännu mer stressade. Åtminstone ibland är det så.
Att ge efter och befinna sig bortom stressen och släppa fram all svaghet är på sätt och vis behagligt. Men svagheten kräver en oerhörd styrka, paradoxalt nog.
I mitt barndomshem blev vi uppfostrade att vi ”it ska knell” (gnälla) och det är minsann en sak som följt mig genom åren. Det har fört med sig att jag i princip aldrig beklagar mig utan jobbar på som vanligt både i arbetet och hemma. För detta har jag också fått beröm på mitt jobb: ”Du gnäller inte i onödan utan när du för fram någonting är det relevanta saker”. Det kan ju hända att jag borde beklaga mig hemma någon gång för mitt eget välbefinnande, för jag tror inte att det är så bra att försöka reda ut allt inombords. Däremot finns det andra i familjen som har mig som klagomur:) En mammas lott.
Vad intressant, Kicki! Jag försöker tänka på om någon i tiderna lärt mig att inte gnälla. Det kommer jag faktiskt inte ihåg, så det kan inte ha varit någon generell princip hos oss i alla fall. Jag blev lärd att ifrågasätta allt och alla, att aldrig tro på något så där oreflekterat, att jag alltid hade rätt att säga min åsikt… Sen ”lärde” världen mig att inte alla gillar ett sånt kritiskt förhållningssätt, så jag blev väl mera dämpad. Men jag minns faktiskt att jag i övre tonåren blev åthutad av en kompis för att jag klagade så mycket på att jag var morgontrött. – Alla är trötta, man stiger upp och gör det man ska ändå, var hennes budskap. Och det tog skruv, i alla fall såtillvida att jag insåg att en sån sak inte blir bättre av att man gnäller.
Men sen tror jag nog att jag har varit dålig på att, om inte beklaga mig, så i alla fall på att säga ifrån ibland. Just för att jag inte vill bråka i onödan, inte göra stora saker av det som ändå är bagateller. Inte göra en konflikt av allt som man är av lite olika åsikt om. Risken är att det blir så där som du skriver, att man försöker reda ut allt inombords, och det kanske inte funkar i längden eller om sten läggs på sten en längre tid.
jag har inget minne av att jag skulle ha fått höra det hemmifrån, att man ska inte gnälla och inte har någon uppmuntrat mej att säga min åsikt heller o stå fast vid den, men vad jag däremot minns är att mina föräldrar aldrig klagade över något, även om det inte alltid var så bra ställt, och jag minns också, att dom alltid gjort sitt bästa och alltid haft tid o rum för andra oavsett vad…. om det sen är det som påverkat mej att bli den jag är idag är mycket möjligt och likaså vad livet lärt mej, för det har jag lärt mej att man får inget gratis, allt har ett pris, inte alltid i pengar, utan på annat sätt, o att man ska vara tacksam över det man har o inte sörja det man saknar har nog varit ett av mina livsmotton och som gjort att jag klarat mej oerhört bra, redan i unga år så valde jag mitt livsöde och nu när jag är 50 o blickar bakåt så har jag inte ångrat mycket av det, o speciellt inte mera, när min karusell snurrade för hårt så valde jag att hoppa av, bara så där, jag visste att det skulle göra ont, men inte lika ont som om jag fortsatt och till slut en dag bara flugit av i farten, med huvudet i väggen…. jag hade ingen som helst susning om hur min framtid skulle bli, jag ställde inga krav, jag tänkte, som jag alltid gjort i hela mitt liv: att det ordnar sej nog, och det gjorde det snabbare än vad jag kunnat drömma om, så nu njuter jag verkligen utav livet, helt o fullt ut. ang. min morgontrötthet, som oerhört många kommenterat, att hur kan man sova bort halva dagarna och man är ung. en lat människa om man sover länge på mornarna, o jag vet int allt vad jag fått höra, så har jag bara alltid svarat, att jag älskar sovmornar och jag tänker aldrig ge upp dem för andras skull utan så länge jag lever o får tillfälle till en sådan så tänker jag ta vara på den oavsett vad andra tycker, och idag finns det inget som jag skulle hänga upp mej på eller räta mej över vad beträffar andras tankar om mej…jag är den jag är, thats it. och de gånger jag har bekymmer, så har jag oftast rett ut dem på egen hand också utan att någon annan vetat om det, jag är sån, andra får gärna beklaga sej åt mej om dom vill, men jag har inget behov av att beklaga mej för andra…. men vi är så olika och så ska det vara, jag accepterar andra för deras egenskaper och ”jånor” o likn. jag hoppas att du får ditt ekorrhjul att snurra i lagom takt, så du kan stiga av då du vill o på när du vill…. jag kunde inte det för ett halvår sen, så jag hoppade helt enkelt av, alla kan vi välja hur vi vill att det ska snurra, ingen annan är chef över ditt eget liv än du själv. kram!!!
Tack för den långa kommentaren, Gilla! Faktum är att jag inte brukar bli ”anklagad” för att jag sover länge, nog att folk höjer på ögonbrynen men i min släkt har det liksom varit självklart att man sover länge på morgonen om man har en chans. Inte skulle man försöka ringa till eller hälsa på mommo förrän efter 10 sen hon blev pensionär, och mina föräldrar gillar också att vara uppe halva nätterna och sova länge på morgonen 🙂 Mina barn också, tänk vad bra att vi gillar samma sak där…
Men skämt åsido, det är nog så att det är det viktigaste att man får vara den man är. Och att man får berätta, om och när det behövs, utan att det nödvändigtvis behöver uppfattas som att man klagar. Kram!
Ja, jag tror förresten inte att jag har hoppat av, jag har lagt mig ner, och så får hjulet snurra bäst det vill…
Det finns ingenting att gnälla över bara man får sova så länge man vill på morgonen! Ringer någon före 10 finns det orsak att gnälla lite! 😀 Största orsaken till stress är för lite sömn, tror åtminstone jag.
Intressant, lma7, jag har liksom tänkt tvärtom att det är stressen som gör att man sover för lite. (Eller att man bara sover, när det har gått för långt…) Men det kan säkert vara tvärtom också, så där som med hönan och ägget.
Pust av lättnad, vi är flera om klockan 10 😉 Alltså nattgröt o isäng framåt tolvtiden. Om stress skojar jag inte för jag har fått erfara att väggen är göör skarp när den plötsligt tar mot. På den tiden rekommenderades jag en öde ö utan klocka en vecka 🙂 Det blev Lappland 🙂 Kramg’natt
Kram och god dag, mumsen! Golvet var också skarpt när det tog emot. Men det sägs också att det som inte tål skojas om inte heller kan tas på allvar… Ibland är skojet ett sätt att bearbeta allvaret.