Nu är första arbetsdagen avklarad med den äran. Skönt att få distansjobba hemma i dag och i morgon, det blir en bra mjukstart. Jag jobbade 8-16, och det gick bra fram till 15-tiden, då jag började känna mig lite seg, så det var bäst att byta uppgift då och göra något mera mekaniskt i stället (printa ut dokument i stället för att utveckla en kurs i Moodle).
Nu har jag avnjutit bacon- och svamppaj och ska faktiskt slänga mig på soffan och vila. Känslan påminner mig om sommaren 1992, då jag sommarjobbade inom åldringsvården och var så slut varenda dag då jag kom hem att jag bara MÅSTE få vila innan jag orkade ta itu med matlagning och andra hemsysslor. Idag hade jag färdig mat att värma, som tur var.
Annars är det sällan under senare år som jag har haft den där måste-få-lägga-mig-och-vila-genast-jag-kommer-hem-känslan. Utmattningen under denna sommar räknas inte, jag tänkte liksom så där i vanliga fall. Sommaren 1992 fick jag börja varje morgon/kvällspass med att peppa mig ”jag är sköterska, jag är duktig, nog klarar jag det här” (jag var ju ”bara” studerande). Och det gick. Men det var spännande, och tog oerhört mycket krafter.
Jag är i alla fall glad att vi har foton från den där sommaren så att jag kan se att jag också hann koppla av tillsammans med mina två barn, då 5 respektive 3 år gamla (de yngre barnen var inte födda än). När livet är som bäst, är det möda och fåfänglighet… 😉